20191223
Början och slutet
obehindrat
hatet, föraktet
smärtan
en inbjuden gäst
med mask
onda klappar i säcken
en osynlig smärta
som smög sig in
när alla såg på
Kategoriarkiv: Hopplöshet
Dimman
20180925
Dimman
Dimma
svårt att se klart
rakt fram
tittar rakt fram
in i dimman
Nu
svårt att se klart
här och nu
stirrar på livet
som stirrar tillbaka
Då
svårt att se klart
förfluten tid
obearbetad
förlorad
Nej
svårt att se klart
inte förlorad
kanske instängd
kvar i det fördolda
fast nu
Möjligt
svårt att se klart
men det känns
omöjligt fångad
fastlås i minnen
från då
tiden som inte finns
Inuti
svårt att se klart
då tittar tillbaka
ögon som jag
alltid blundat för
lurats att leva
med grumlad blick
Måste
svårt att se klart
lögnen inpräntas
älska det omöjliga
svika mig själv
ge till den stora
Svalde
svårt att se klart
allt för att få
lite kärlek
näring nedbäddad
undangömd
i krav
Omöjligt
svårt att se klart
kunde inte leverera
kan inte älska
hon fick aldrig nog
kräver, alltid mer
Överleva
svårt att se klart
priset betalt
alltför högt
glömma vem som kostat
vad jag betalade
Köpte
svårt att se klart
jag tog hela konceptet
älskade för att få
kärlek inlindad i krav
från en en vuxen
av min själ
Alltid
svårt att se klart
hon har alltid rätt
mamma vet bäst
kraven
rätt blir fel
fel är rätt
Behov
svårt att se klart
hon behöver
talar om det, då
för mig
liten jag
Kvävd
svårt att se klart
vill älska, vill ge
gärna få
stora behov
jag har så lite
Nej
svårt att se klart
hade så lite
då
hade lite
var liten, då
Nu
svårt att se klart
stor, större, störst
men inuti
liten, mindre, minst
dimman
Drömmen
20181128
Drömmen
kristallklart vatten
du ler tillbaka
vi simmar tillsammans
under ytan är det så tyst
fyllt av andra ljud
vi två, under solen
tillsammans
det glittrande vattnet
ovan
fast vi simmar i
vågor bryter ytan
följer en ström
det går fort
snabbt framåt
vi glider, lätt
glädjen sköljer inombords
vågorna följer drömmen
verkligheten drar
tar tag i mig
du försvinner
bort
jag är tillbaka
du är borta
rummet är mörkt
en lukt, främmande
viktlösheten ersatt
tungt bröst
andetagen smärtar
ansiktet stramar
ensam
smärtan är kvar
den gamle vännen ler
invid sängkanten
står där och väntar
mina drömmar suddas ut
bleknar i mörkret
sugs upp
sängkamraten tar ett grepp
allt är som vanligt igen
samma gamla plåga
glåmiga blickar
trötta lemmar
jag hade en dröm
Dumma lekar
2001-06-30
Dumma lekar
Om vi leker denna lek.
En gång till.
Kan den då bli bättre än förut?
Om du gör samma sak igen,
om och om igen.
Blir det annorlunda då?
Om jag gör som du,
Och du gör som jag.
Får vi då ett annat resultat?
Eller trampar vi bara runt i samma skit?
Kan vi inte leka tillsammans,
Så ska vi inte försöka.
Dumt
Dödens palett
2000-12-23
Dödens palett
Sorgen är inte längre röd.
Sorgen är numera död.
Jag visade sorgen in i min stuga.
För att se till vad sorgen kan duga.
Skrämd från vettet
På det allra hemskaste sättet.
Jag visade mitt hjärta
Sorgen dog av smärta.
Sorgen blev svart av allt tok
Blev till bläck för min bok.
Sådan var sorgen, lätt att övervinna
Men inte så lätt, få att försvinna.
Det var inte sorgen som dog
Den fick bara nog.
Gick och försvann
Sen var det jag som rann.
Mitt blod svartare än sorgen.
Jag samlar mitt liv och blod
I blodpuddingskorgen
Till slut jag förstod
Att sorgen fortfarande är röd
Det är jag som är död.
En dag i taget
20180627
En dag i taget
tunga andetag i en sliten kropp
för många tankar om samma saker
ingenting leder åt rätt håll
försöka minska skadorna bara
och stå stilla
om det går
trött fast sömnlös
sjuk av all börda
men vägrar att släppa
greppet är hårt
viljan surrad
det måste gå
men åt vilket håll
envis
fastspikad i marken
surrad med egensinne
eget sinne
på kollisionskurs
med livet
så onödiga mönster
om och om igen
vansinne
obotlig
galen
känslorna bubblar
fast nedtryckta
kamouflerat öppen
lurad av mig själv
ännu en gång
tröttare
trött är bra
uppgiven ett steg närmre
kanske får sova
men att ge upp
det var för friheten jag kämpade
kämpar
så vad ska jag ge upp
målet jag aldrig nått
livet jag aldrig fick
ilskan
avundsjukan
rädslorna som kryper
kryper
skuggorna lever
jag hinner inte ta ansvar
så jag lägger delar av mig själv
i skuggorna
rädslor som kryper
det befriar inte
hjälper inte alls
bara splittrar
förstör
suger musten
kraftlös
ser ingenting framåt
inget att ge upp
en enda röra
en smet av trötthet
viljor och mål
soppan har skurit sig
en enda sak att göra
ge upp att ge upp
lägga ner att lägga ner
ta det lugnt
en dag i taget
varför så brott
det räcker så
en dag i taget
En mur
1997
En mur
Instängd,
en stor mur skiljer världen från mig.
Ett fönster är det enda beviset på att det finns en värld där ute.
Ett fönster som en tavla.
Jag ser ut över hustaken,
trots min instängdhet känner jag att långt där borta,
någonstans på andra sidan stan, finns det skönhet.
Men jag har min mur,
den skyddar mig.
Den skyddar mig mot friheten.
Friheten är ett stort ord och betydelsen större än så.
Så stor att jag inte kan hantera den.
Därför byggde jag min mur som stänger in mig och skyddar mig från världen utanför.
Vore det inte för det lilla fönstret skulle jag glömma allt.
Men jag har inte glömt skönheten.
Skönheten,
hon kan inte se mig,
inte nå mig.
För jag har stängt in mig i otrygghet.
Hjälp!
Igen
20180304
Igen
Instängd, igen
samma mönster samma lika
panikfyllda små knyten
knyter det sig, igen
Andnöd, igen
utan hjälp, ensam
trasdockan sprattlar
okvädesljud strömmar ut
unket, igen
Varaktig, igen
återkommande trogen
ack så objuden
påträngande, igen
Ljusglimtar, igen
morgondagen lovar
tvungen att vara
nära, igen
Söndersprucken, igen
trött trött trött
jag vände vid horisonten
och tillbaka, igen
Rastlös, igen
frustrerad utan utgång
flyktvägen blockerad
Instängd, igen
Inlåst
1996
Inlåst
Försöker känna efter,
hitta en känsla värdig att följa.
En knut i magen,
det är allt.
Jag känner ingenting förutom en ovisshet.
Total okontroll över mitt liv ger en känsla av osäkerhet.
Inte osäker i mig själv,
själv är jag säker,
långt framåt så ser jag hur min framtid ska vara,
men nu.
I nuet är det annorlunda,
nuet är ovisst,
mitt liv är i händerna på missbrukare,
maktmissbrukare.
I min framtid som jag har bildat i min fantasi är det helt annorlunda,
fyllt av kärlek och förståelse,
men allt hänger på vad domarna och bödlarna ska besluta.
I min själ bor min kraft,
den är stark men inte hur stark som helst.
Belöningen för strävan efter att göra rätt är känslor,
känslor så som kärlek,
vänlighet,
värdighet och rättfärdighet.
I mitt läge är kampen dubbelt så svår och utan belöning.
Om jag inte kämpar går jag under och blir en slav åt hatet.
Och hur jag än kämpar så kan jag inte komma i mål.
Höga murar skärmar av så att det är omöjligt att nå belöningen.
Det är svårt att kämpa med sina känslor,
när man inte vet när man har vunnit en bit,
och kommit närmare målet.
Jag ser våld 1
2001-01-18
Jag ser våld 1
Åååå det var fett, en gång till, å igen, å igen.
Slå bara slå, slå bara slå.
-Jag får aldrig nog, oobhaba, oobhaba.
Låt det stänka, låt det kladda.
Låt blodet smeta ned både kläder och skor.
Låt det röda beviset smeta ned dig med sitt DNA.
För vad bryr jag mig när jag är död, bara du åker fast.
”…….. …… ….”
Vad har blivit viktigt i världen, att straffa eller att skydda?
Vad spelar det för roll hur många dödsstraff som utdelas när död är död och mord är mord?
Hårdare tag möter hårdare slag.
Jag rustar, du rustar.
Varför slår någon, ser han inte smärtan eller vill han bara dela med sig, lära ut den present han själv en gång fått.
Våld föder våld, den som slår lär ut att slå.
Är inte TV: n det stora biblioteket av visdom där våld och död lärs ut?
Fler poliser, hårdare lagar, hårdare straff, tyngre beväpnad militär.
Rustar du så rustar jag.
Lås dörren, skaffa larm, hyr vaktbolag, beväpna dig.
Är du mördad? i ett perfekt system är det säkert att förövaren blir fast och dömd, kamera, DNA.
Storebror ser dig.
Är det säkert att leva för att döden reds ut?
För att någon döms och bärs ut!
Lite här och där
20171114
Lite här och där
Jag blev sjuk
men har inte alltid varit sådan
Jag var nästan frisk i fem år
Sen började det
Som en osynlig dörr
ogenomtränglig
Tankarna som rör sig inåt
försöker få upp minnenas lås
Bakom barrikaden ligger liken
alla de pojkar jag kunde ha blivit
men som jag aldrig blev
jag blev sjuk
Ett hat lika ljust som solen
En vrede gnistrar som snö
Öppnar jag så exploderar världen
Förblir det stängt så dör jag
Hans stora tunga kropp tynger mig
trycker mig ner
Jag kan inte andas
Snälla! Slå mig!
Slå mig så att det tar slut någon gång
Jag orkar inte höra mer
Allt bara far runt
jag förblindas av minnen
Känslor skjuter förståndet i taket
Förståndet trycker ner känslorna igen
Hinner inte tänka
Huvudet hinner inte med
Så jag lägger locket på
Jag levde i nästan fem år
och lite här och där…
Livet
1998
Livet
Det som synes lätt och inte alltför långt borta.
Det som lovades så härligt.
Det som med en snabb överblick såg ut som en njutning.
Det blev inte så, det var inte så och det ska inte bli så.
Som en stor och lång avtändning,
början som ett skrik och fortsättningen som en frossa.
Fel och brister, ondska och mörker.
Det som borde ha varit en lek blev blodigt allvar.
Och i skillnaden mellan lek och allvar så bildas kraften.
Det som började så hemskt såg vid slutet ut som en belöning.
Och sökandet efter det härliga och njutningen vill bara få börja igen,
och än än gång få mötas av avtändning och frossa.
Maskulinum
2001-06-14
Maskulinum
Vi se varandra likt blommor på en äng.
Långt borta men tillräckligt nära för att locka.
Locka till lek, locka till skratt.
Jag ser dig och ler, vi leker tafatt.
Om blommorna står i frihet och når varandra genom vinden.
Av sommar ljumma vindar strös blommors från kropp till kropp.
Då vår värld helt utan hopp.
Ty blommor är vi två av samma sort, men grönskans äng är ej vår moder.
Vi vissnar sakta på hårt grus, och frön vi ej sprider.
Vi lever i en skövlad värld där hat är näring till de blommor som liknar svarta rosor på sina taggiga stjälkar.
Ståltråd formar här vår kropp.
En svart ond form, utan hopp.
Ändå ser jag dig le i smyg, ständigt skygg för ondskans avsky.
Vi lever i denna mörka värld, utan rötter, utan fötter.
Vi ser vårt mål i lek och skratt
Vi drömmer om dig var eviga natt.
Att du trots att vi ej rötter har
Kommer, ser oss, plockar och tar
med oss hem till din svala vas, där ljuset lyser i en helt annan fas.
För här vill vi inte längre vara, ligga på gruset vi vissnar bara.
Bortkastade, slängda från världens sol
Det, är inte det minsta cool.
No more
Någon
2001-05-03
Någon
Ditt löfte min tro.
Mitt löfte mitt svek.
En olustig kropp för jag fram, genomlider dagarna.
Den flyktiga sömnen lockar mig att lämna min kropp.
Morgonen väcker min kropp, jag måste krypa in.
Den gör så ont.
Som en våtdräkt med rakblad i sömmarna.
Befrielsen lockar mig i drömmen, ropar till mig om frid.
Mitt löfte, ditt löfte.
Ett annat liv.
Någons tro vilar på oss.
Jag måste lida i denna kropp.
Hur gör du med din kropp?
Kan vi inte slut fly, sluta tro, sluta svika.
För vem är du, vem är jag som är viktigare än en annans tro.
En annans liv, en annans kropp.
Jag ber dig, omfamna mig. Ta mig i din famn.
Låt våra kroppar förenas. Låt mig vila vid din sida.
Visa drömmarna att ingen flykt är önskad.
Låt någons tro bli sann.
Låt någons dröm bli vår.
Hjälp mig dra rakbladen ur min kropp så skall jag hjälpa dig dra dina spikar.
Hjälp mig hjälpa.
Någon förtjänar att leva utan rakblad och spikar.
Vem nu denna någon är?
Osorterad kompost
På yttersta dagen
1996
På yttersta dagen
Jag vinkar till dig vännen min.
Jag vill att du kommer hit.
Stor och stark var vår vänskap.
Den svarte riddare som högg i mitt hjärta och fängslade mig för att pina i sin håla.
Nu känner jag kylan ta plats efter hugget i mitt hjärta.
Jag vinkar till dig för att jag vill att du ska komma hit.
Rädda mig från den svarte riddaren.
Ta mig till den plats där mina sår kan läkas i fred.
Men du är för sårad för att ha kraft att ta dig över muren.
I striden mot den svarte riddaren blev även du sårad, dödligt sårad.
Jag vinkar nu till dig för att jag vill att du ska komma hit.
Jag ser att du vinkar åt mig för att jag skall komma till dig.
Ingen har kraften för att ta sig till den andre.
Nu kan vi endast be till Gud.
Saknar
20170123
Saknar
Någonstans där bakom hade jag glömt något, minns inte vad
Minns inte vad det är som saknas mig
Det saknas något, bara saknas
Jag har glömt vad jag saknar,
bara saknar
Minnen kommer tillbaka,
en barndom som sakta tynat bort
En dröm, en dröm om dig,
en dröm jag sedan länge glömt bort
Jag minns den inte
Saknar,
jag saknar den bara
Jag saknar det som aldrig funnits,
en dröm om dig från min barndom
Jag stod bakom det vita staketet framför det rödmålade huset med vita knutar
Mitt ljusa hår smektes av vinden och mina blå ögon följde gatans gåtor
Jag såg ner för backen, upp för nästa och följde den in i skogen
Jag stod och hängde på staketet och längtade efter dig
Jag drömde om dig
Du var som en vit len sten i handen, så vacker och oskuldsfull
Jag var så kär i dig, min framtid
En flagga med ett gyllene kors piskade i vinden mot klarblå himmelsgrund
Det gröna gräset var mjukt mot fötterna, jag hade sparkat av mig träskorna
Luften doftade tjockt av nyslaget hö,
det var länge sen,
så väldigt länge sen
Jag höll stenen i min hand, kände dess mjuka lena kant och mitt hjärta sjöng
Hela världen var en omålad palett som väntade på mig
Jag såg dig dansa för mitt inre öga, som vinden i mitt hår flög du förbi
Men allt har jag glömt
Drömmen har tagit slut
Jag minns den inte längre,
jag bara saknar
Saknar dig