(namn lös)
En mur tillsynes orubblig. Sten och murbruk. Ogenomtränglig.
Atomfysikern skulle kanske se det annorlunda.
Atomer vibrerande på olika nivåer formar verkligheten och tolkar det jag ser, en mur.
Hög, tjock, lång, ogenomtränglig.
Kan min förmåga påverka dessa tillsynes overkliga, osynliga vibrerande atomer.
Tiden kan, det förstår jag.
Tidens kraft överstiger min förmåga med så storhet att jag endast på klockan tittar och ser min litenhet. Tiden kan nog få dessa atomer att vibrera på en annan nivå.
Men åter till mig. Med min förmåga vad kan jag förmå.
Detta hinder som står i min väg denna otroliga mur av instängdhet.
Jag ser mig om och går mot väster.
Jag gör det länge, väldigt länge det vet jag eftersom jag min klocka ser.
Jag lär mig en väg till murens slut.
Jag går lika länge, väldigt länge på andra sida muren.
När jag står på andra sidan där jag tidigare stod ser jag på klockan och förundras.
Förundras över att denna tid, denna tid som kändes så lång jämfört med tiden jag stod på andra sidan nu är kort, en kort tid.
Jag lämnar muren bakom mig och med ett leende går jag mot motsatt håll.
Jag ler för jag ser, jag ser ingen mur, jag ser ingen tid.
Jag tänker på min förmåga och tiden.
Kanske är jag inte så liten som jag tidigare trott.
Tiden tog inte hindret ur min väg.
Tiden gick mig jämfotes.
