2001-01-04
Gåvan
Du gör mig rädd, du skrämmer mig.
Vad kan hända dig om du är oaktsam.
Själva du är inte skrämmande, tvärt om.
Det är vad som kan hända dig som skrämmer mig.
Jag vill ha dig i en kristall av diamant.
Alltid runt min hals i en kedja, alltid nära mitt bröst.
Jag sluter mig i mig själv, ser på marken, mediterar.
Jag önskar min kärlek så stark att den ska skydda dig.
Jag vill sända ut mina kärlekstentakler ut genom rymden så att de kan skydda dig vart än du går. Så att du, alltid ska ha en del av mitt hjärta kring dig.
Sådan är kärleken, skrämmer sig för sin motpart.
Död och smärta skrämmer.
Kärlek ger njutning.
Ändå skrämmer kärleken mig, inte i sig själv, utan för att det ska hända dig något.
Jag tackar smärtan och döden som får mig att älska så.
Tog jag dig för givet vore du inget värd.
Älskar jag dig till döden är du allt, ovärderlig.
Vacker, skör, ömtålig, allt, jag måste akta.
Och jag älskar, och du älskar.
Jag finns runt dig, i dig.
Vakar och vakar, skänker dig mitt liv.
Du ger mig anledning att leva och livet blir så starkt och levande utav dig.
Du ger mig kärlek, du ger mig smärta.
Du ger mig liv.
20161031
Hata eller älska
Jag såg på dig, du som aldrig sårat mig
Hatet välde upp i mig, du som aldrig hatat dig
Vem är du? varför har du skadat den lilla
Har du ingen skam? jag mår illa
Du har smulat sönder blommor, trampat på så kolossalt
Att du fortsätter spy galla, du borde straffas brutalt
Jag ser på dig när vreden kokar upp och vill ta över
Slå dig, hata dig, mörda, jag vill men inte behöver
Du har allt, du har fångat världen i din hand
Ändå har du inget, ditt liv balanserar på en rand
Jag ser allt du har, allt du haft, jag samlar smulor från ditt bord
Jag hade inget, fick ingenting, tog, förlorade en hel jord
Min egen förmåga bleknar inför vad jag ger dig för makt
I mitt sinne du tar plats och hatet radar upp i givakt
Jag vill trycka ur mig min ilska, jag vill skada och förstöra
Söker mening hos Gud, finns det inget jag får göra
Det fanns en tid då jag kunde fått slita dig i stycken
Nu är det gamla över, jag får inte stjäla dina smycken
Jag ska förlåta dig, älska och vända andra kinden till
Fast skada, utplåna dig, är det enda jag vill
Är det mina komplex som får mig att darra
Det spänner i min kropp, mina leder de knarra
Aldrig har du gjort mig personligen något förjävligt
Men den jag älskar har du förnedrat förfärligt
Maktlös mot det som en gång har skett
försöker jag be, igen, har redan bett
Kunskapen finns inom mig och jag måste lägga ner
Hatet, föraktet, allt det som inte något ger
Det är svårt att vända om, be och börja älska
När hatet och rädslan redan börjat dränka
Det handlar inte om dig, om vad du förtjänar
Det handlar om mig, vad jag väljer för vägar
Det är inte din sinnesro jag försöker rå på
Det är min egen väg jag försöker att gå
Att du är ett svin, ett as på två ben
Det har jag förstått, jag är inte sen
Men nu får det vara slut på att fördöma
Om kärlek och förlåtelse jag vill drömma
Jag skiter i dig och allt vad du tycker
Hatet ur mina tankar kärleken rycker
Du sårar mig med din blotta existens
När jag ger efter får min hjärna mens
Jag tänker inte blöda för dig, inte tänka mer skit
Det spelar ingen roll att det är orättvist
Det du har förstört ska jag laga och bevara
Inför dig har jag inget att förklara
Jag är fri så fort jag låter dig ur mina tankar gå
Att älska dig är svårt, men det måste vara så
Allt får vara, det är ingen idé att ödsla energi
Alla sårade känslor, komplex, de får stå bi
Att älska mig själv och söka min egen sanning
Är mer värt än att ge hatet bemanning
Jag säger go natt, kysser dig adjö
I natt behöver ingen främling dö
Det är en mur mellan oss, och den ska få stå kvar
Kärlek växer på min sida, jag vet inte om du någon har
Den jag älskar, den du gjort illa och skadat svårt
Jag lägger min tid på henne, ger henne det som blir vårt
Aldrig mer ska du komma hit och förgöra
Dina lögner kommer jag aldrig mer att höra
Jag hittade rätt bland tistlar och taggar
Plockade rosor som jag i famnen vaggar
Med ryggen vänd mot det onda och mörka
Skyddar jag henne och bjuder på min gurka
Jag ger och hon njuter av solen från mitt bröst
Jag bryr min inte längre, jag ger bara tröst
Du blir en person i periferin
Smälter bort som stearin
Makt får bara det jag själv matar
Oavsett om jag älskar eller hatar
Såren jag känner i mitt innersta väsen
Smärta, sorg, maktlöshet, jag får inte vara kräsen
Ibland gör det ont, jag är sårbar och känner
Onda människor som inte bryr sig och skrämmer
Att försvara mig om så endast i tanken
Slutar bara i fördärv, den unkna stanken
Tröst får jag hos min skapare
Om jag skulle ta jobb som kapare,
blir jag själv lika mörka och svart
Min dag blir mörk, för alltid natt
En röst säger; ska du låta han vinna
Men jag älskar hellre min kvinna
De sår som du huggit, allt som du tog
De läker och helas, jag såg det när hon log
Istället för att hata dig och förnedra mig själv
Låter jag henne bada och dricka ur kärleken älv
Du spottade på en flicka så ung och rar
Jag älskar en kvinna hel, resten av mina dar
Jag måste förlåta, måste i min själ göra upp
Misslyckas jag så får vi båda krupp
Inombords jag sakta gråter
Samtidigt som jag förlåter
Jag förlåter dig, du som aldrig gjort mig något dumt
Ändå gör det riktigt ont, det är så skumt
Jag lägger undan den här dagen och vänder blad
Kärleken segrar igen, det var om det jag bad
Jag tackar Gud för ytterligare en seger vunnen
Hatet, skammen och ilskan, är förvunnen
Onda röster passar på
Ett sårat hjärta de försöker nå
Men Jesus skyddar mig även i natt
Med mig de ger upp att leka ta fatt
Jag accepterar att jag måste känna på smärtan
När jag väljer att älska och vägleder våra hjärtan
Bort från fruktan, skam och hat
Jag dukar fram kärlek på våra fat
Jag glömmer honom och ser in i dig
Och mins så väl varför du älskar mig
En krigare med nedlagda vapen jag är
På golvet ligger knivar, puffror och gevär
Men på himlen gnistrar stjärnor klart
Kärleken segrar, det är underbart
Vi vandrar tillsammans och minns inget av det gamla
Så tacksamma att vi i mörkret slipper famla
Jag prisar Herren och ger kärleken rätt adress
När jag väl älskar känner jag ingen press
Frid över en syndare och strid förlorad
Jag som en kärlekskung blir korad
I hatet finns ingenting att vinna
Tacksam att de illusionerna försvinna
Och att vi i sanningen får stå fast
Vi kan älska varandra utan rast
Och någonstans vet jag att han är som mig
Fast jag var dum mot en annan tjej
Jag hoppas i mitt förvandlade hjärta
Att någon är man att bära hennes smärta
Eftersom jag till slut kunde förlåta dig
Borde också någon kunna förlåta mig
Det är så lätt att peka och döma
Svårare, att förlåta och glömma
Det finns en väg, att ge och ta emot
Att välja kärlek och låta den slå rot
Hjärtat
Så länge har jag försökt, så länge har jag försökt hitta rätt riktning, så länge har jag gjort framsteg.
Men under all denna tid så har jag aldrig kommit fram, aldrig kunnat ge dig den trygghet du behöver, den trygghet som du förtjänar.
Du är allt för mig, min ögonsten, mitt hjärta, min dotter.
Jag slits itu, delas på mitten.
Ingenting såg ut som något, jag jagar hela tiden illusioner.
Springer ifatt min egen skugga, jagas av densamma.
Jag vill ge dig allt, ger mig ut på jakt för att skaffa allt vi behöver, mat och husrum. Men det blir så mycket mer, jag behöver så mycket mer. Jag blir aldrig nöjd.
Besegrad av mörkret, märkt för livet men jag fortsätter kämpa i samma spår, samma gamla hjulspår. Så lurad, så vilsen, så vilsen.
Allt du begär är min blick, mina ögon. Mina ögon fyllda med kärlek, med närvaro, med äkthet. Allt du vill ha är att mina ögon ser dig, ser dig och säger JAG ÄLSKAR DIG!!! jag älskar DIG!! JAG älskar Dig!
Du får så mycket mer, du får all min skit, all min stress, all min fruktan, all min ilska, allt…
Jag är den jag är, blir lite bättre då och då, lite bättre…
Allt jag vill är att du ska ha det bra. Jag försöker leva mitt liv, försöker må bra själv. Det blir inte mycket energi kvar, jag trivs inte i mitt liv, klarar inte av stressen och pressen att leva upp till mina egna ideal. Jag kräver mer än jag kan prestera, biter en större tugga av livet än jag kan svälja.
Jag ber på mina knän, på liv eller på död, mig kvittar det. Jag ber att Gud ska förvandla mig, jag bryr mig inte vad jag måste gå igenom, vad jag behöver inse, vad som händer med min kropp eller vad jag måste känna. Jag gör vad som helst för att räcka till, för att begränsas. Vad som helst för att kunna finnas för dig och vara den far som du behöver.
Jag vill ge dig något jag inte har, något jag inte känner till. Jag kan prestera, lära dig att göra samma sak, lära dig att passa in, anpassa dig, ställa krav, driva på, lyckas och åter lyckas, men aldrig att ändå vara nöjd.
Gud talar till mig; öppna ditt hjärta, öppna ditt hjärta för mig, säger Gud. Låt mig älska dig, låt mig älska dig hel, säger Gud. Låt mig göra dig trygg, trygg, Gud säger att Han vill göra mig trygg, att jag är fri, att jag älskad.
Jag har aldrig släppt in någon som har gett mig det jag behöver, jag var sviken från starten, krävde resten tills allt gick sönder, om och om igen, om och om igen. Och nu, lita på Gud!?! Tro på Gud!?! Jag har försökt med människor, det fungerade inte. Jag har försökt vara en riktigt människa, det fungerade inte heller. De räckte inte till och jag räcker inte till.
Det finns inget förstånd hos mig som kan tro på det här, men mitt hjärta sjunger en annan sång. Min hjärta sjunger en sång om kärlek, hopp och tro.
Jag gör det för dig.
Jag gör det för Guds skull.
Jag gör det för att jag inte har någon annan stans att ta vägen, inget annat att göra, det finns inget annat att tänka på, inget annat att prova. Jag gör det för att jag inte känner till något annat.
Jag kastar mig ut i ingenting, en bön är min väg, mitt osynliga ankare. Jag gör det för kärleks skull, för att bli älskad så att jag kan älska dig. Jag vill släppa mig själv, min självupptagenhet, bli fri från mitt egos slaveri så att jag kan vara en riktigt människa för dig.
Jag sätter allt på ett kort, satsar hela mitt liv. Det finns ingen återvändo, antingen finns Gud och det jag hör i mitt inre stämmer och är sant och jag kommer bli älskad och helad från denna självcentrerade fruktan. Eller så finns där ingenting och jag kommer att falla i ändlös depression. Antingen eller, antingen finns Gud och har all makt på himmelen och på jorden, eller så finns det ingenting.
Jag vet inte, jag chansar, jag tror, jag öppnar mitt hjärta, det bultar och bankar på himlens portar, är det någon där? Kommer någon att öppna?
Jag väntar, jag bultar, jag bankar
20190908
Horisonten
så sprack den igen
den gamla varbölden
längtan tog över
drev mig ut mot horisonten
kontrollförlust
avsvimmad fast vaken
som i en dröm
går på två ben
som klockan
kommer ingen vart
förblindad av ljud
rösten inombords bedövar
men jag står inte ensam
förlorad, inte försenad
fångar upp det lilla
innerst inne blir det stilla
kan bära mig själv
springer inte iväg till dig
varet som runnit ut
gammal kärlek
klibbar under fötterna
dags att dra vidare
mot nya mål
en annan horisont
2016
Höga tankar om kärlek
Längtan så stor som det blågröna havet.
Stormande känslor som rusar som vita gäss över vågornas kam, stänker bort och sugs upp i nästa brytning.
Solen bryter igenom och strålar som välsignelse ner genom det mörka dånande vattnet.
Stora tankar om kärlek
Längtan sträcker ut sig åt alla håll, horisonten ligger som ett avvaktande streck åt både öst och väst.
Oändlig, för evigt i rörelse. Kärleken ryter som ett lejon i stormen och allt blir stilla.
Himlen öppnar sig precis så som hjärtan som längtat länge får ro i en älskande famn. Från himlen vandrar en välsignande värme. En värme som smeker vågorna, får dem att lugna sig, plana ut och hela havet skiftar form. Evigheten, oändligheten, kärleken lägger sig på rygg, sträcker ut sig och värmer sig välsignat i ljuset som stiger ner från himlen som omger solen med oskyldigt blå förhängen.
Endast tankar om kärlek
Det glittrar i vattnet precis som i ett älskande öga då det återger glansen från en älskandes närvaro.
Allt blir stilla, en spegel lägger sig som mellan de två älskande. En spegel av förening och fulländning. De två som älskar så att vågtoppar av rytande smärta ibland härjar över evighetens hav möts i en glänsande nyans av harmoni. Solen speglar sig i havet som glittrar, lyser upp och får samma färg som himlen. De två som varit så skilda åt är ett i miraklets skådespel mellan himmel och jord.
20190912
Hör ditt eget hjärta sjunga
kom till mig min älskade
lyssna inte på mig
hör ditt eget hjärta sjunga
berätta sen för mig
jag vill veta allt
pusselbitar som bor i mitt inre
hoppas att du känner som jag
att vi kan passa ihop
lägg inte mitt pussel
jag har redan provat
har inte alla bitar
saknar det viktigaste
gör mig inte till lags
ge inte bort vad som synligen saknas
visa istället vad du har
vi måste inte passa ihop
hör ditt eget hjärta sjunga
berätta sen för mig
lyssna inte på mig
kom till mig min älskade
riskera att vi verkligen matchar
ta steg ut och låt oss pröva
håll tillbaka och andas ut
jag lovar att inget dölja
här ser du precis hur jag är
vad som saknas och det trasiga
känn dig fri att älska
hör ditt eget hjärta sjunga
1997
Höst
Jag skulle vilja be dig om en sak.
Kan du måla hösten för mig?
Du målade upp en bild,
en bild så full av liv, så väldigt vacker.
Det var som om du tog solens alla färger och målade ett hav av eld i trädens toppar.
Du målade första frosten,
det silvertäckta gräset som knastrar som glas under fötterna.
En spegel på en vattenpöl, höstens första frost på en vattenpöl,
ett istäcke lika skört som det finaste och klaraste glas.
Du målade ett äppelträd mad gul-röda äpplen hängandes i lövkronans eldiga färger.
Ja du fick verkligen hösten att se levande ut.
Men det vackraste av allt,
du målade två älskande på promenad genom höst landskapet.
Du målade löven som de kastades upp mot skyarna,
hur de formade sig som ett hjärta högt ovanför deras huvuden.
Du målade kärleken.
Du målade dig själv och du målade mig.
20190803
Jag ger er mig själv
För trött för att vakna och se mig om
samma gamla skit ändå
varför bry sig när ingen hjälper till
Men så är det inte
trotts trötthet vänder jag mig om
ser att ni kämpar, fast utan förstånd
En orättvisa läggs på mina axklar
man lägger inte tak på gräs
jag stark, står som betongpelare i natten
Täcker över er andra, skyddar och ger liv
ni stjäl, ljuger, fuskar och slåss
kan inte klandra någon av er
Jag var som ni förut
vajade som gräs i vinden
utan kraft fördes jag hit och dit
Trodde frihet skulle komma om jag blev stark
men fick en annan uppgift
viker jag av, så svajar jag som gräset
Står jag kvar så läggs bördan på mina axlar
det är så jag blir stark, det förstår jag
en uppgift jag inte såg finnas
En gång var jag barn, brändes i solen utan tak
hela världen gungade, svajade, natt som dag
ingen styrka fanns som skyddade mina små strån
Bönen tog mig hit, vår Skapare visade vägen
en ensam väg, en smal väg
genom djup och skrymslen främmande för mig
Så har jag vuxit med åren
leken blev mer kär
inte så spännande men glädjefylld
Morgonen är svår, lederna värker från världens tyngd
betongen är inte lätt att bära, att vara, andas
samlar mig, ord virvlar runt, jag samlar dem alla
Väcker mina bråkstakar, små och större
tar emot, suger in, står kvar
genom allt, över allt, skyddar min ande
Själv sjunker jag in i bönen, meditationen
ser på avstånd kärleken ta form
för så älskade Han världen; att jag kan ge er mig själv
20190512
Jag ger ändå
skulden är så stor
hur ska jag kunna betala
är jag skyldig mer än jag har
jag ger ändå
skamsen för allt jag tagit
förtvivlad av mitt eget fel
stulit av dig i åratal
jag ger ändå
hos dig var allt gratis
du har bara gett och gett
barnets skratt som guld
jag ger ändå
snacka om smärta
lida rakt igenom
handling före prat
jag ger ändå
tar dig i min famn
så som jag alltid gjort
kanske tappat lite
jag ger ändå
det är aldrig förlorat
för sent kan det inte bli
trotts allt som saknats
jag ger ändå
ser smärtan i dig
kval du genomlider
även om jag är skyldig
jag ger ändå
2001-01-03
Jag ser murar
Jag ser murar jag ser taggtråd.
Vart jag än ser så ser det omöjligt ut.
Ändå vet jag.
Blunda och vandra naken.
Elden bränner inte den som inte fattar eld.
Ser jag hinder är jag hindrad.
Ser jag dig är jag fri.
Det finns inget som kan hindra min väg
När jag väl tar mina första steg.
Ingen mur tillräckligt hög.
Ingen tråd tillräckligt vass.
Ty kärleken skingrar alla hinder.
Älska och du får se.
20190911
Jesus
mitt i allt valde jag dig
försökte få allt annat
stoppade i mig
matad med vad som helst
du är smal
din väg enkel
kunde inte se dig
ljuset gjorde ont
ville ha det jag kunde ta på
ville känna för stunden
vad som helst egentligen
allt annat än mig
om vishet är att testa alla fel
lärdom om vad som inte fungerar
en professor bland doktorander
hedersmedlemmen jag
ändå står du kvar
idag och imorgon
nåden värker i mig
kärleken öppnar upp
trötta leder får kraft
allt jag är sätts i rörelse
gråter för du är sann
förstår att jag alltid saknat
höll så hårt i världen
klämde sönder allt det fina
inget ömt kvar
stoppade i mig vad som helst
hittade flyktig trygghet
sprang efter den
fast du hela tiden stod stilla
med öppen famn
till slut förstod jag
att det alltid varit Du
det har alltid varit Du
släpper allt det andra
hemma nu
i din famn
öppnar mitt hjärta
blir äntligen mätt
Katarina
Jag viskar ditt namn i natten. Tyst och stilla.
Jag ser himlen och alla dess stjärnor.
Jag viskar igen och blundar. Blundar och tittar.
Har något hänt, står stjärnorna kvar?
Det kan jag inte tro.
Stjärnorna kan inte stå obrytt stilla när jag viskar ditt namn.
Så kraftfullt är mitt ord. Magiskt, ditt namn.
Bokstäver i ordning, musik.
Mer än så för den som kan förstå.
Förstå att viskningen är mitt sätt att andas.
Ditt namn är min luft.
Stjärnorna dansar till min sång.
Himlen rör sig när ditt namn sjungs ut i natten.
Jag tackar för min bekräftelse.
I mitt inre ser jag dansen som stjärnorna uppvisat.
Den stjärnbild dansen bildat i mitt inre.
Jag ser en bild. Jag ser ett ljus.
Jag ser ditt ansikte.
Jag tackar livet för att du finns.
Jag är glad och lycklig.
Stjärnorna bor i mitt inre.
Du finns i mig.
Min stjärna.
Jag älskar dig.
1996
Kometer
Genom tid och rum med tankens kraft.
Igår.
Idag.
Imorgon, en helhet av tomhet.
Där inget finns, finns allt.
En resa in i min egen själ,
en bottenlös brunn av motsättningar.
Så skör och fin men ändå så grov.
Att genomskåda sig själv är som att se ut i universum.
Mörker och mystik i oändlighet,
allt utav tomhet förutom stjärnorna.
Frågor får svar som åtföljs av frågor.
En rytm som hela tiden ändrar takt.
Du och jag som två kometer i världsrymden.
Vi far fram i rasande fart och gör ett smalt sträck över himlavalvet.
Även utan eldsvans far vi fram,
med tankens kraft far vi genom vårt inre,
och upptäcker skönheten med oändlighet.
Det är så vackert att få veta,
att oändlighet är något som aldrig tar slut.
2016
Ord utan toner sträcker sig ut i natten, lika tom som den mörka himlen utan stjärnor studsar ord utan ljud mot ingenting.
Ingenting tar form, i tomheten saknas orden.
Tystnaden säger allt.
En dröm lyser på himlen som en ensam stjärna.
En stjärna faller, en önskan går i uppfyllelse.
Det tomma osagda ligger som en sammetsmörk mantel och ger skugga och djup till det fantastiska som tar form i ljuset.
Det ord inte kan skapa, det ögon inte kan se och öron inte höra.
Det som försvinner när det fångas.
Det som är i ljuset.
Det som kommer ur mörkret.
Nämna det förlorade, fånga det förflutna, dröja kvar i det som kommer, lika omöjligt är det för ordet att ge liv åt kärleken.
En kyss, våra läppar möts, vi andas nära, i varandra.
En och en ande blir ett.
Ljust, vackert, skört, äkta, ljuvligt och underbart laddat med just det som orden inte kan nå.
Det som toner inte kan återge kan kärlekens kyss i läpparna förnimma.
Som ett ljus i mörkret är dina läppar, perfekt formade. Gud glömde ingenting när han gav liv av sötma och värme till din kyss.
Omöjligt att beskriva. Lätt att bevara.
Omöjligt att förklara. Lätt att närvara.
Det som inte når fram, den som vilsen var, det förlorade, förtappade.
I en sekund är allt där, toner ger liv åt ordet, kärleken lyser upp den himmel som bara strålar ljus och en stjärna faller, en önskan går i uppfyllelse, ännu en gång..,
Jag kysser Dig
1995
Känslor
Du får mig att känna att jag har en vän.
Du får mig att känna mig betydelsefull.
Du får mig att känna mig vuxen.
Du ger mig känslan att vilja leda.
Du ger mig känslan att vilja hjälpa.
Du ger mig något att se upp till.
Med dig kan jag känna sympati.
För dig kan jag känna rädsla.
Tillsammans med dig känner jag styrka.
Med dig känner jag samhörighet.
Du får mig att känna sorg.
Du får mig att känna avståndet.
Du får mig att känna mig nyfiken.
Alla bidrar ni med någon känsla till mig.
Jag är lyckligt lottad som har en som ger mig så mycket att känna.
Men var är du, vart tog du vägen?
Du, dig som jag vill ge.
Dig som jag ville ge min kärlek, den starkaste av alla känslor.
Vart tog du vägen?
2001-08-12
Kärleken segrar
Sorgen är för stark i den fästning jag hålls fången,
sorgen är så stark att den även smittat dig.
Mörker har fallit över våra liv.
Jag bär ansvaret för detta. Jag ber dig – förlåt mig.
Låt inte tiden stå still för att rädslan lurar dig att tveka.
Det onda som smög sig in i min själ under min barndoms oskuldsfulla tid och förmörkade min framtid, detta onda svek som satt så djupa spår i min sargade själ. Är dött nu.
Länge har jag varit ansträngande för min omgivning, länge har jag krävt din kärlek för att överleva.
Vad den kostat dig kan jag inte mäta. Jag har aldrig haft det du har gett och kan därför inte förstå.
Om sorgen och mörkret nu är på väg att i sin sista droppe rinna iväg för att aldrig mer återvända. Kan väl ljuset få sprida sin värme.
Jag vill betala min skuld till dig.
Min skuld till dig består av kärlek.
Jag är skyldig så mycket, evinnerligt mycket.
Jag kan inte bli kvitt om jag inte får ge tillbaka det jag fått.
Du kan fortsätta ge mig sorg och mörker, för att jag skall få ta del av den skuld jag står i.
Dock har det ingen verkan. Jag är ändå skyldig dig kärlek.
Jag kräver inte efter denna dag att andras känslor skall lyfta mig.
Jag kräver inget, jag har inte längre mörkret att mata i mitt inre.
Det jag får behåller jag, det som skänks mig värderar jag.
Vad som ges till mig som gåva vårdar jag som skatter.
Dock är inget för behov, inget för att fylla det tomma.
Jag vill i min tur ge, skatter, gåvor, allt som min kärlek kan komma på att forma i min fantasi.
All min kärlek vill jag ge dig.
Kärleken, den allra största av gåvor.
För att jag älskar dig.
20190927
Labyrinten
där någonstans
långt bort över gräset
en vindil flög förbi
krusningar bevittnade
svajande strån i givakt
därför sitter jag kvar
stilla med blicken fäst
metar i djupaste insjö
spegelblank är ytan
ringar på vattnet berättar
ser din silhuett framför solnedgången
skimrande färger bär dig ner
på andra sidan jord går solen upp
min värld släcks med dig
ett pausande andetag försvinner bort
skogen böljar sig som bugningar
vinden är herre idag
en grön armé som flutit ihop med framtiden
bortglömda soldater
viskningar som försvinner i stormen
vad är det som suddas ut
varför lider du utan att klaga
ser och känner, men ändå ingenting
kan kärleken verkligen gå fel
omvägar i livets labyrint
1995
Ledd av stjärnorna
Det var länge sedan som kärleken flög fritt i luften.
Ett visst sus hade väl alltid legat på lur i periferin,
men en storhet,
en helhet,
det var länge sedan,
allt för länge.
Iskall vinternatt med en stjärnhimmel så klar och gnistrande som det bara är möjligt i januari.
Det gnistrar i skaren från månens vita klara sken.
Alldeles stilla och tyst förutom stegen som bryter tystnaden,
när de tränger genom skaren med ett kristalliknande knaster.
Varje andetag blir till ett moln som ligger stilla i den kalla natten.
På väg till,
eller bort ifrån.
De rimfrostiga kala björkarna i skogsbrynet bryr sig föga om denne nattvandrares mål.
En fast blick säger mer än de frusna träden.
Dessa ögon som ser ut över fältet är målmedvetna,
fast beslutna att nå platsen där kärleken svävar fritt i luften.
Ser nu rakt fram som frusna i ett ögonblick fyllt av längtan.
Söker de över landskapet och siktar in sig på ett mål långt borta.
Ju närmare målet ju starkare blir susandet,
tills det övergår till ett surrande som stiger till skyn,
och flyter fritt omkring,
på platsen som kallas för kärlek.
1999
Likhetens skillnad
Vi sitter bredvid varandra när solen går upp.
Vi satt där långt innan solen gick ner.
På samma sätt som du, ser jag ljuset jaga in skuggorna i de hålor de kom från.
På samma sätt som du, ser jag alla världens blommor vända sig mot solen och buga.
Tillsammans känner vi dofterna som frigjorts av solens strålar, dofterna som stiger från den silverskimrande daggtäckta marken.
På samma sätt som du, fascineras jag av storheten, helheten, hur de små detaljerna bildar denna perfekta soluppgång.
Vi känner så lika, vi upplever samma sak, vi beundrar på samma sätt.
Vi är så lika varann där vi sitter i gräset.
Men ändå så olika, inte på ytan och inte i djupet. Men någonstans däremellan.
Någonstans där tankar tar form.
Du tänker på bladen, hur fulla med liv de är.
Jag tänker på molnen, hur de liknar stora trötta gubbar som snart ska sova.
Vi tänker så olika, men känner solens varma strålar värma upp dagen och skänka liv åt allt levande, vi känner på samma sätt hur behagligt det är att väckas av solen.
Det känns så skönt att dela denna morgon med dig för jag vet att vi tänker så olika så att när jag tänker på dig, då tänker du på mig.
