Kategoriarkiv: Kärlek

2016, Ångest, Bitterhet, Ensamhet, Envishet, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Ilska, Kapitulation, Kärlek, Längtan, Lidande, Mod, Osäkerhet, Skam, Smärta, Sorg, Stolt, Uppgivenhet

Varför ska det vara så svårt?

Lämna en kommentar

20161217

Varför ska det vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad var det som gick så fel?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag bara få glömma allt och bara vara nöjd med inget?
Så många frågor som ekar i mig.

Varför ska det vara så svårt?
Jag är trött, måste bara få sova, måste få sova, så väldigt trött.
Jag har tänkt på dig för många gånger, det börjar bli slitet.
Vad kan jag göra annorlunda?

Varför ska det vara så svårt?
Be dig dra åt skogen, be dig sätta dig ute i kylan och skämmas.
Det går inte, jag hinner sakna dig innan jag hinner öppna munnen.
Kan jag vara arg på dig då? Vågar jag det?
Vad är det med dig som är så läskigt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad är det för känslor i mig som skrämmer så?
Skrämmer jag dig på samma sätt?
Jag vill längta, men om du inte kommer så gör det ont.
Är jag bara rädd och feg, vad är det här för trams?
Jag har redan släppt dig, kan jag släppa mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag inte bara ge upp mig själv, ge upp alla krav och förväntningar.
Kommer du hit snart? kryper ner hos mig så jag får hålla om dig.
Vågar jag inte älska först? Är jag rädd att du ska vara som jag?
Är jag rädd att du ska vara ond på mig så som jag varit ond på dig?
Jag förlåter dig om du förlåter mig, jag förlåter dig först.
Jag älskar dig först, jag älskar dig oavsett, jag älskar dig för kärleks skull.

2016, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Frigörelse, Harmoni, Kärlek, Maktlöshet, Smärta, Tröst

Vem kan man skylla på?

Lämna en kommentar

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?

1997, Dröm, Erotik, Gemenskap, Glädje, Kärlek

Verkligheten på andra sidan

Lämna en kommentar

1997

Verkligheten på andra sidan

Jag trodde att du hade somnat när jag viskade i ditt öra.
Du låg med en filt över dig med slutna ögon.
Så vacker, precis som jag alltid har mints dig.
-Jag älskar dig, viskade jag försiktigt , knappt hörbart.
Jag blev nästa rädd när du slog upp dina ögon och svarade:
-Jag har saknat dig.
Mina känslor rusade iväg som en vår flod.
Så rent och vackert, en frisk kraft av kärlek.
En vårflod av kärlek som rinner in i sommarens vackraste sjö.
Det var inte första gången jag känt så för dig.
Jag hade inte träffat dig på flera år och så hade vi träffats av en slump på stan och jag hade bjudit upp dig på middag till min nya lägenhet.
Det hade blivit sent, vi hade så mycket att prata om.
Du hade frågat om du kunde sova över eftersom det sista tåget hade gått.
Och nu såg jag in i dina ögon och kände hur allt kom tillbaka.
Vår kärlek var så stark.
Det började som en vårflod som snabbt rann in i sommaren .
Det var en lång och het sommar men lika plötsligt som sommaren hade kommit lika plötsligt kom vintern.
Efter en kort höst var allt vi hade borta, djupt nere under snön.
Det syntes inte ett spår i den djupa snön.
Men under all snö fanns den, det kunde jag känna.
Vissa dagar då jag tänkt på dig kändes det som om solen lyste genom snön och värmde en bit av mitt inre.
Du hade alltid funnits i mitt hjärta.
Och nu som i en dröm sitter jag bredvid dig på soffan och ser in i dina ögon.
Det är som att se in i den andra hälften av själen som bara måste vara nära för att jag ska kunna känna mig hel.
-Får jag komma och bo här med dig?
Du säger det med en ton i rösten som får mig att förstå att du känner likadant som jag.
Men ändå kan jag inte sluta tänka på att det kan bli som sist.
Du ser på mig och reser dig försiktigt upp och jag lutar mig sakta framåt tills våra läppar möts.
Jag kommer dig så nära så att jag känner värmen från din kropp.
När våra läppar möts och jag får kyssa dig så svartnar det för ögonen.
Det känns som om jag flyger iväg.
Jag svävar i luften, åker mellan tid och rum, det är en otroligt skön känsla.
När jag sakta öppnar ögonen igen så är det mörkt.
Du är inte längre hos mig, jag ligger ensam i min säng.
Klockan på nattduksbordet är halv åtta.
Hjärtat bankar och jag kan fortfarande känna din doft, men det var bara en dröm.
En dröm, men så verklig.
Jag ligger och blundar ett tag och kan fortfarande se dig.
Jag kommer att tänka på dig hela dagen, sakna dig hela dagen.

Ensamhet, Harmoni, Kärlek, Längtan, Lidande, Tröst, Trygghet

Vi förstår varandra

2 kommentarer

20161120

Vi förstår varandra

glädje sprider sig som smältvatten i frusna ådror
elektroder sprakar när vettet slås på igen
stressen var kompakt men botades av orubblig tro
förstånd slår åter och ögon öppnar sig

Jag ser Dig
Jag hör Dig
Jag känner Dig
Jag förstår Dig

tinade stapplande steg från kylan till värmen
inget går så långsamt som tiden när den står still
en väntan är över och evigheten får ge sig
utrymme skapas för det liv som just kom tillbaka

Du ser mig
Du hör mig
Du känner mig
Du förstår mig

väntan slet ut sig själv, la benen på ryggen
hoppet höll och söt är den seger som sprider sig
sakta delas priset ut men tas emot med hast
så länge fanns ingenting och nu finns allt

Vi ser Oss
Vi hör Oss
Vi känner Oss
Vi förstår Oss

omfamnad och trygg i stillhet formad av åtrå
längtan slår ut och rotar sig mitt i evigheten
frön sprider sitt liv ut i den tomma rymden
små öar att landa på när längtan letar rätt

De ser varandra
De hör varandra
De känner varandra
De förstår varandra

ensamhetens vandring hittade hem till slut
natten ljusnade och dagen blommade ut
kärlek som sanning fick lögnen att blekna
I hjärtats mitt fanns allt som försvann i kylan

2000, Kärlek, Lust

Vi går längre än vi orkar

Lämna en kommentar

Vi går längre än vi orkar

Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
Som frost en varm sommarnatt, lika omöjlig är du att förstå.
Det klarnar om kvällen, vinden mojnar och spegeln breder ut sig i viken.
Jag tittar ner och ser himlen över mig, mitt hår flyter ihop med rosa moln och mitt sinne spretar ut precis som bilden av dig suddas ut när omgivningen drar i alla anletsdrag.
Kontrollförlust, maktlöshet, mötet med vansinnet är lika oplanerat som förutbestämt.
Rädslor som rider likt vildhästar med tanklösa ryttare som kastas av och ann längs fasans man.
Hästryggar som kröker sig, vrider sig och det lilla förstånd utan hjälm som finns kvar kastas upp i luften och dras ut genom rymden då gravitationen upphör.
Naturlagar vrids, sanningar förvrängs, tidningsurklipp virvlar förbi och jag ser det som jag en gång litade på samlas i en tornado av galenskaper.
Jag sugs in i orkanens öga, möts av mod och kraft mitt i stillheten.
Allt är stilla.
Allt är lugnt.
Kärlek.
Jag ser kärleken virvla runt som den förälskelse jag nyss kom ifrån.
Svetten rinner längs min kropp, ändå vill jag ha mer. Så trött, så slut, ändå vill jag ha mer.
Allt förnuft får stanna på marken, jag behöver inte sådana vikter för att kunna flyga.
Jag vill bli viktlös, ut i galenskapens antigravitation och nudda stjärnorna med dig.
Du är ljuset, jag är rymden.
Du far med oändlig fart rakt igenom mig och jag jagar dig tills du blir trött.
Kärleken fångar upp de galna hästarna, ryttarna får frid och samlar sig en smula när vi sakta glider in i nästa fas. Vi svävar, sakta flyter vi ovan allt och lämnar förälskelsen bakom oss och möts på månens mörka sida.
Där ingen kan se oss så dockar vi fast, mun mot mun kopplar vi ihop. Kärleken blir vår atmosfär och vi harmoniserar varandra, ser med klara ögon i skuggan från himlakropparna.
I skuggan finner vi frid, i mörkret tänds det ljus som med klarhet ger sken åt det som är äkta och sant. Kärleken värmer och förenar, gravitationen gäller igen. Vi dras sakta ner mot Jorden.
Orkanen har dragit förbi, stormen har lämnat tydliga spår.
Jag står här och ser på dig.
Förödelsen och förälskelsen har gjort sitt, allt slets upp med rot och fot, en ny ordning har tagit form i kaoset.
Kärlekens korsett snöras ihop och vi formas till en kropp. Virrvarret gjorde oss redo, upp och ner, in och ut. Som galna lådor fyllda med skrot kastades vi runt universums alla hörn tills oredan hade lämnat oss. Passion och erotik har tömt och krossat all ordning som var en sådan lögn.
Nakna; du runt mig, och jag i dig, ihopsurrade med livets tråd. Nybakade, gyllengräddade och med glänsande glasyr av nyspunnen harmoni fattar vi varandras svagheter och älskar oss förbi förälskelsens nycker och äventyr.
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
Som frost en vacker vinterdag, lika självklar och vacker är du. Lika varm som julinatten är din smekning som går igenom min själs alla vinklar och vrår.
Du för mig, jag bär dig, vi kommer längre som ett.
Fyra ben, fyra armar, två huvuden som ser åt var sitt håll. Rygg mot rygg vilar vi stadigt i natten.
Jag är i dig, du är runt mig.
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.

2016, Kärlek, Rädsla, Tro

Vinden

Lämna en kommentar

2016

Vinden

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt sinne.

Som en senildement förlorar jag dig, glömskan suger ut mitt hjärta på drömmar.
Du bleknar, volymen sänks stegvis tills ingenting hörs i den tjocka dimman av förkastelse.
Mitt sinne går in i glömska, verkligheten suddas ut och du ändrar skepnad. När jag ser dig för mitt inre så är du otydlig i dimman, en aning skrämmande och kanske farlig, kanske svekfull.
Ensamheten är min boning, den kalla grotta som jag lärt mig att leva i ser så kall ut när din eld slocknat av kylan som trängt in i den fuktiga luften i samma takt som timmarna utan dig tickat och tickat. Det svaga ljudet av tiden som rinner iväg studsar mellan de mörka bergväggarna och dryper ner längs väggarna som kondenseras av förändringen.

Här skulle allt tagit slut, tiden stannat och dimman frusit fast och kapslat in allt vad kärlek heter i isande glömska.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt inre.

Den bottenlösa ravin som gapar upp mot hoppet i ett hungrigt leende får inget för sitt hat. Det som inte är någonting ska heller ingenting ha. Namnet som är över alla namn blir nämt.

Herren, vår Frälsare, Jesus Kristus!

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i min själ.

Det som var omöjligt för mig, det som ingen mänsklig kraft kunde åstadkomma, det gör Gud möjligt. Som en vind som drar in över en augustiäng skingrar tron det töcken av hopplöshet och trolöshet som lagt sig som ett falsk skydd inom mig.

Jag vågar minnas, vågar tro, vågar hoppas, vågar älska.

Vinden banar väg genom dimman, genom molnen, och solen får lysa klart och starkt. De mörka kalla väggarna av sten löses upp och jag kan andas rättfärdighet, mod och styrka i solens sken. Du är inte här, du väckte mig, du klöv mitt pansar av förakt och självrättfärdighet, du värmde min grotta och fick mig att hoppas, fick mig att lida igen. Utan dig var jag död, med dig fick jag sakna och lidandet fick mitt hjärta att ropa efter Den enda som har all makt och all kraft. Nu lyser Den Helige Ande rakt in i mitt hjärta, det är som när du eldar med din kräkek och värmer mina nakna kontor med ditt hjärtas värme.

Vår kärlek överlever i mig, glömskans dimma tar inte över, föraktet och dömandet leder inte till hat. Mörkret har mött sin överman. I mig var jag inget, din kärlek var inte tillräcklig. Jesus har välsignat mig, oss! med sin oändliga nåd. Du älskade mig, älskade rakt igenom ensamheten, jag försökte behålla dig i mitt mörker, få dig att lysa och värma allt starkare, men du slocknade. Du slocknade och glöden tog slut. Jag tog slut, jag dog för mig själv, du dog för dig själv när du tog slut.

Vad visste vi om kärlek? Inte kände vi Gud. Inte trodde vi på vinden som ingen hade sett. Solen tog vi för självklar, ingen större vördnad ifrån oss.

Där livet tar slut, där börjar livet. Egot suddas ut och hjärtat börjar slå igen. Tacksamhet tar själviskhetens plats och allt börjar om, på nytt.

Den Helige Ande rätar ut, sträcker, reder och försonar. Guds oändliga nåd fångade upp våra böner och våra splittrade hjärtan, krokiga själar och  vilsna andar. All vår strävan, alla våra försök, det var som flämtande ljus i stormen om den mörka natten. Satan är inte nådig, Satan är inte god, lögnens fader drar sig inte för något. Vi hade ingen chans.

I Jesus namn blev allting nytt, upprättat och heligt. Gud har valt oss två, vi är perfekta för varandra, de svårigheter vi brottats med förvandlar Anden till värdighet och erfarenheter.

Min kärlek räcker till, mitt tålamod räcker till, i Anden blir jag den jag är, alla de fel och brister som skavt och plågat mig själv får plats och omvandlas till nåd, förlåtelse och kärlek. Din kärlek räcker till, ditt tålamod räcker till, i Anden blir du den du är. Vår ofullkomlighet blir tillsammans ett, vi fogas samman till en varelse, vi görs redo för äktenskapet och träder in i Guds härlighet med renade hjärtan, sammanfogade själar och Helig Ande.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i vårt inre, vi minns solen, vi ser upp, vi prisar och lovar Den ende som gör livet nytt, som ger livet på nytt. Vi klev åt sidan och Gud gjorde sitt arbete efter sin vilja med oss. Vi vågade tro på kärleken, den röst som viskar i vinden, viskar i hjärtat, den röst som skingrar de röster som likt nattdimman sveper in och tar verkligheten i besittning. Kärleken är Guds röst. Kärleken är vägen. Kärleken är ljuset, tron, hoppet och vår frälsare Jesus Kristus är vinden som viskar, viskar alltid samma sak, viskar tyst, men viskar, viskar för alltid; Jag älskar Dig. Vi uppfostras på nytt, jag lär mig, du lär dig, du viskar till mig, jag viskar till dig; Jag älskar Dig.

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig…,

2016, Åtrå, Frihet, Gemenskap, Glädje, Harmoni, Hopp, Kärlek, Lycka, seger, Styrka, Tro

Vit som snö

Lämna en kommentar

20161108

Vit som snö

Snön ligger vit på taken,
ett stilla täcke har lagt sig att vila över världen.
Vit som snö är din skuld,
allt är glömt, förlåtet, gömt under snön.
Jag ser in i dina ögon,
din själ berättar allt för mig, jag ser.
Du säger inget med ord,
tystnaden som snötäcket lagt ligger över oss.
Jag ser in i din själ, känner dig,
jag känner dig och du känner mig.
Vi lämnar små spår i snötäcket där vi varsamt går fram,
spår som suddas bort och lämnar världen orörd.
Jag fäller några tårar som fryser till is,
de försvinner ljudlöst i snötäcket och når aldrig marken.

Snön ligger vit på marken,
ett täcke av glömska fångar upp all sorg.
Virvlar och far,
flingor av kristall, runt oss, omkring.
Allt är vitt,
bländade och blinda tar vi av oss kläderna.
Kylan skingrar sig,
dina läppar tänder en eld som skingrar.
En eld lyser upp natten,
som en stjärna på himlen flammar vår kärlek.
Nattens kyla drar sig undan,
allt det vita som yr i natten lägger sig stilla.
Vår Herre har bäddat vår säng,
ett bolster av ödmjukhet och ett täcke av förlåtelse.
Jag lägger dig ned,
på kuddar av acceptans ger jag bränsle till din glöd.
Du flammar upp, brinner,
snön smälter under våra kroppar.

Snön ligger vit runt omkring,
vi står på bar mark, svettiga och brända.
Det som gömts i snö,
kommer fram i tö.
En kall vind sveper förbi,
rädslan gör ett försök, talar om kyla.
Fruktan försöker ryta i natten,
försöker få oss att tro att det är kallt och farligt att vara naken i natten.
Jag tar din hand,
vi ser upp mot himlen tillsammans.
Vår Herre bäddar vår säng,
när vi ser ner igen är allting täckt.

Snön ligger vit på taken,
vår Gud är alltid vaken.
Vi lämnar spår i natten,
fötter lämnar avtryck som något större bär i sitt eviga ansvar.
Ett stilla täcke har lagt sig över världen,
stilla och fridfullt, så lugnt att kärleken vilar.
Kärleken vilar över oss,
i mitt hjärta har den funnit ro och glöder för dig.

Snön ligger vit överallt,
min skuld är vit som snö.
Allt är glömt,
vi minns inte det som är förlåtet.
Jag ser in i dig,
känner att du älskar mig.
Natten är ljus,
vit som snö är vår skuld.
Vår Herre har tvättat oss,
köpt oss fria med sitt blod.
Du tar min hand, vi älskar igen,
lite mindre häftigt denna gång, lite högre, inte så nära marken.
Nära vår Gud,
vi älskar till Guds ära av hela vår själ.
Elden mognar,
den gula lågan blir hetare och tar en blå form.

Snön ligger vit över världen,
det gnistrar av blått i miljontals kristaller.
Våra själar dansar i natten,
när två blir ett så tänds hoppets låga.
Vi lämnade oss själva,
under snötäcket ligger vi begravda.
Nu lyser vi som en klarblå stjärna över världen,
Gud har välsignat och burit oss över allt, genom allt.

Snön ligger vit över skammen,
du har något att berätta för världen.
Vi är inte längre vi,
två blev ett och brinner av kärlek i natten.
Inget mörker rår på det heliga,
vår Herre har fullbordat en del av sin skapelse.
Vi är inte längre vi,
vi är Hans, vi är fullbordan, vi är helig, helig är vår Herre.

Snön ligger vit på taken,
ett stilla täcke har lagt sig att vila över världen.
Vit som snö är vår skuld,
allt är glömt, förlåtet, gömt under snön.
Kärleken är blå,
hoppets klara låga skiner i natten.
Tusen stjärnor föds i mitt inre,
jag håller dig så nära jag kan och låter explosioner skapa nytt liv i dig.
Du är oändligt älskad i mig,
jag är oändligt älskad i dig.
Vår Herre är oändligt älskad i oss,
himlen sjunger, himlen gråter, tårar av kristall faller sakta mot marken.
Glädjens tårar förlåter världen för allt,
allt är värt för en sekund av evighet, evig kärlek i treenighet.

Snön ligger vit över taken,
endast kärleken är vaken.

Kärlek

Vitsippsbacken

Lämna en kommentar

2000-12-23

Vitsippsbacken

Så som vitsippan tindrar i vårbacken
Likaså lyser du i livet.
En gnistrande kristall i droppen på bladet efter det närande regnat.
Min barndoms backe, vitsippslunden.
Dit vill jag ta dig en natt. En filt och varm choklad.
Tills solen går upp, värmer våra kroppar.
När vitsipporna slår ut sitter vi där i solens sken.
Björkarna täcker sipporna med sina kronor som en mor bäddar om sina barn med det gröna lapptäcket.
En smal stig går ned mot vattnet, kantad av skogens lysande stjärnor.
Lundens små barn, vitsipporna.
Ditt anlete lika rent och vitt.
Strålande av liv och kärlek.
Därför vill jag ta dig dit.
En kärlek till en annan.
Romantiken med blommorna lever kvar i mitt inre.
Så som den nyblommande kärleken till dig.
Jag vill ta med en blomma till skogen.
Inte skövla och ta hem. Jag vill ge,
Dig, den romantik som lunden bjuder.
Lunden, dig.
Vitsipporna ska få se sin like bland människor.
Jag vill ge lunden med dess sippor en titt på dig.
Låta de förstå sin skönhet i likheten.
En blomma bland blommor, en stjärna bland stjärnor.
Förstår du min kärlek, förstår du min gåva.
Min barndoms lund är din. Jag ger dig mitt barn.
Mina drömmar är du, du är min dröm.
Vi går hem, väntar på den lilla.
Den nya.
Väntar att hon blir så stor att vi tar henne med.
Till min barndoms lund, vår kärleks lund.

2019, Ansvar, Ärlighet, Kärlek, Kommunikation, Styrka, Tacksamhet, Tålamod, Tillit

Vuxensmaker

Lämna en kommentar

20191002

Vuxensmaker

ärligheten sträckte sig ner mot djupet
där rusade längtan mot toppen
jagad av fruktan och pressade på
ville så gärna ha dig

men här skedde misstag
eller egentligen inte
bara missar i tagen
för snabba steg

trodde du kunde bli min
bara av egen kraft
förtrollande kärlek
ljuva sötsmakande löften

en del sanning
tyvärr fanns många nivåer
delar som splittrats
livets många krockar

surt kommer efter
först ett barn i glädje
senare surgubbe smått bitter
dåligt mixat

vuxen smaker växer i munnen
krävs en finsmakare för att ta emot
ta god tid på dig
här kommer en rätt med många smaker

spotta ut eller svälj
ha förbarmande med kocken
en nybörjare har beträtt köket
lagar vuxenmat för första gången

ärligheten sträcker sig ner från toppen
längtan svävar fritt mellan djupen
fruktan hänger löst och ledigt
vill gärna ha dig

inga misstag begås
eller inga stora i alla fall
tar tag i hela sanningen
jämna steg med ärligheten

hoppas du kan bli min
jag blir din av vår kraft
förtrollande kärlek
ljuva löften av sammansatta smaker

sanningen den sanna
blandad på många nivåer
alla delar som splittrats
från livets alla krockar

allt väl blandat och mixat
barnets glädje och nyfikenhet
gubbens försiktighet och saktmod
avvägda smaker som förenats

2016, Kärlek

Vår kropp

Lämna en kommentar

20161126

Vår kropp

Jag ser dig stråla som solen genom regnfyllda ögon
Tårar ger glans åt den kärlek som är sann i sorgen
Förlåtelsen ligger som ett paraply över våra kyssar
Det värmer men är ändå kallt

En ishacka sitter mellan mina revben, det skaver obehagligt,
ändå är du den enda för mig
En tagg i mitt inre, som du drar ut
Vem körde in den, var det du eller jag?

Mitt blod droppar på golvet, i samma takt slår ett hjärta
Mitt hjärta slår för kärleken, av kärlek
Mitt hjärta slår för dig
Mitt hjärta slår

Det gör ont när det dunkar i bröstet, det dunkar,
som på en dörr, där den där ute aldrig tröttnar
Små lätta slag blir ömma och gör ont tillslut
Tycker du synd om mig, eller är det bara jag?

Frågor blev till löften, som rann ut i sanden
Ändå är det okej, det enda som är sant
Du älskar mig, jag ser det i dina ögon
Inom dig glittrar solen som lyser upp min värld

Ditt ljus glittrar som regnbågen i mina tårar
Ditt ljus ger hopp bakom fallande skyar
Ditt ljus
Ditt inre har fångat mig, upplyst mig och jag förstår

Det var ingens fel, vi fick börja om ändå
Skärvor på marken skvallrar om något som krossats
Varsamt denna gång, vi tassar förbi utan att skära oss
Förlåtelsen ligger som ett skydd under våra sulor

Det jag gav kastade jag på dig, vårdslöst och klumpigt
Du fångade utan att kunna ta emot
Nu håller du i mitt lika varsamt som jag håller i ditt
Ljus och vatten som dansar likt kristall och kittlar våra sinnen

Vår kärlek dog inte av döden, den föddes på nytt
Vår kropp är sammanflätad av oss båda
Vår kropp älskade och förlät
Vår kropp älskar

2000, Gemenskap, Kärlek, Längtan

Älskande vind

Lämna en kommentar

2000-12-23

Älskande vind

Det lättar, vinden blåser bort.
Du rör dig stilla, smeker världen i dina rörelser.
Kommer med ljuset, morgonen.
Som vinden städar bort nattens dunkel i solen första strålar.
Rent och fint för även du
kliver in i mitt liv, gör entré.
Alla bekymmer ser ut som skuggor.
Ljuset sprider sig och visar vägen.
-Ja, jag vill komma till dig.
Jag är glad att du är här.
Som blommorna hälsar gryningen lika så öppnar jag mina blad för dig.
Med utsträckta armar väntar jag.
Som vinden ruskar om på ängen ger du frihet i min själ.
Inget känns svårt när din ande uppfyller mig.
Du är en ängel en guds skapelse utöver det vanliga.
Precis som vinden.
Fulländad och outgrundlig.
Så vacker och stark, mild eller hård.
Förödande eller lugnande.
Jag ser dig och vill sjunga en sång till dig från mitt hjärta.
Öppna mig för dig, vagga i vinden ge det som solen ger blommorna.
Du är så vacker och stilla.
Endast ditt hår rör sig i vinden.
Mina ord är för små att berätta min känsla.
Vinden för min sång till dig.
I tonerna kan du förstå vad ord är för små för att säga.

Äventyr, Kärlek, Mod

Är du feg

Lämna en kommentar

2001-01-04

Är du feg

Du säger att du tvivlar.
Jag säger att du är rädd.
Hur kan du tvivla när du inte ens vågar öppna ditt hjärta.
Se mig, känn mig.
Du säger att du inte vill.
Jag säger att du inte törs.
Ta mig i handen och låt mig få omfamna dig.
Säg, känner du, ser du, hör du?
Du säger att du inte kan.
Jag säger att du inte låter dig känna.
Ge upp din rädsla och lita till mig,
låt mig få ta med dig på en resa genom våra hjärtan.
Då får du se att vi är skapta för varann.
Säger du sen att du inte vill,
då ska jag lämna dig i fred.