Kategoriarkiv: Mod

Apskaftet

20170220

Apskaftet

Så många lögner, ingen kunde ha räknat ens om evigheten hjälpt till
Ett kraftigt illamående reser sig upp från botten av insidan
Valet, det fria valet
Så många val beslutade på lögnaktiga grunder
Lurad, lurad att tro på lögner, tro på mörker, tro på hat och förakt
Satan stod på lur sedan den första dagen, redo att gripa in
Små söta lögner som lovar det allra heligaste

Jag har så länge undrat, valde jag?
Valde jag?
Hade jag ett val?
Så många har sagt nej, sagt att jag är maktlös, oskyldig
Oskyldig till de övergrepp jag utsatts för
Alltför många lever själva i lögn och mörker,
utan ljus så ser man inte verkligheten som den är

Så lurad som jag varit, så förljugen, så förvriden, så trasigt förtvivlad
När man inte hör sig själv så lyssnar man på andra röster
Vilka röster som helst
Den som skriker högst måste vara bäst, den höga rösten tystar,
tystar alla försök som själen viskar
Bortrövad av mig själv, mina val tog mig långt bort, för långt bort
Jag hittade inte hem igen, saknade mig själv, borttappad och vilsen

Sen ser jag verklighetens ljus
Det bländar i ögonen, för ljust, för starkt, för svårt
Men natten har ingen gryning, tynar bort i skuggorna
En evighet av tysta suckar över bortglömda val, evig pina, utmattad
Finns ingen annan väg att gå när ljuset en gång väl visat rätt färdriktning
Tillbaka, mot de värdelösa valen, tillbaka, in i smärtan, mot brytpunkten
Vi har alla varit där, men få vill vända tillbaka, vägen är gles och enslig

Några är där, några på väg, andra redan framme.
Vi hjälper varandra, genom tid och rum
Händer sträcks ut och alltid genom allt, ljuset som värmer och skyddar
Många långa dagar passerar, väldigt långa dagar
Till slut står jag där, stirrar mig i spegeln igen
Jag valde, jag tålde inte smärtan

Jag tålde inte smärtan, det är förståeligt
Jag tålde inte fruktan, det är förståeligt
Jag tålde inte ensamheten, det är förståeligt
Jag tålde inte ondskan, det är förståeligt
Jag tålde inte utanförskapet, det är förståeligt
Jag trodde att valet skulle lösa problemen, ge mig fri passage, frihet

När jag stirrade mig i spegeln så såg jag mig själv
Efter valet skulle jag se någon annan
Ingen människa på jorden kan förebrå mig för det valet
Jag överlevde, Satan blev en bundsförvant, en trogen,
inte vän, men trogen
Alltid fanns han där, tvingade mig att tvinga andra att välja fel val
Det var priset jag fick betala för min överlevnad

En människa hatade mig
Hans val att hata mig kom från ondskans mörker
Jag fick välja att hata mig själv, att se skiten i spegeln
Apskaft kallade han mig, jag fick välja Apskaftet
Jag såg mig själv som ett apskaft
Jag valde det själv
Efter flera år av tortyr så valde jag, själv

Valet att svika mig själv var svårt att göra
Det gjorde så ont att se den lilla blonda pojken i spegeln
Se de blå ögonen med skräcken som glänste i tårarna
Jag visste att livet skulle bli annorlunda om jag höll med honom
Höll med honom om vilket äckel jag var, ett apskaft
Jag såg mig själv för sista gången, sa adjö helt omedvetet
Och valde att hata mig själv
Jag valde
Jag var fem år gammal

Vem ser jag om jag tittar i spegeln idag?
Vågar jag se efter?
I många år levde jag med hatet, vad är sant?
Är jag ett apskaft?
Kan jag göra ett nytt val?
Är det ens möjligt?

Väljer jag tillbaka så behöver jag möta allt igen
Väljer jag så gör det ont
Väljer jag så kan jag ångra mig, misslyckas
Väljer jag så kan jag bli fri
Väljer jag så kan jag vinna tillbaka mig själv
Väljer jag så kan Satan dra åt helvete

Jag står framför spegeln igen, en annan hall, en annan spegel
Jag ber en bön, i Jesus namn, namnet över alla andra namn
Ett ord, en osynlig innebörd; Jesus, klyver allt mörker, skär av alla lögner
Ondskan gör reträtt, flyr inför ljusets Herre
Jag ser ett ansikte ta form, mitt ansikte, det ser annorlunda ut
Skägg hänger ner, döljer huden som är nästan 42 år gammal
Jag binder det onda i namnet som har kraft, ber, tackar
Jag gör ett nytt val

Jag väljer
Jag väljer att jag är vacker
Jag väljer att jag är älskvärd
Jag väljer att jag är värdefull
Jag väljer att jag är fri
Jag väljer att jag är fri

Sorgen kommer som en vårflod, sköljer bort smärtans vinter
Smältvatten från själens 36 åriga vinter rinner vidare med livet
Det tar ett tag att landa, alla skador, alla skulder, alla jag gjort illa
Så många som jag dragit fram till min inre spegel och speglat i helvetets eldar
Skuld så stor att den inte kan mätas, inte minnas, inte hanteras
Så sa lögnerna, att det var omöjligt
I mig själv kan jag inte göra mycket, men Han som har väckt mig kan göra allt
Lögnen vill få mig att skämmas, att ändra mig, att välja om, välja tillbaka

Jag släpper allt, trygg i att jag inget kan göra just nu, trygg i Hans närvaro
Jag har valt, ett nytt val
Jag tog mig tillbaka, jag är redo att möta verkligheten
Jag är redo att se världen som den är, se ljuset
Sorgen får ha sin gång
Skulden sin plats
Förlåtelsen får äga rummet
Jag förlåter, och blir förlåten
Helandet kan ha sin gång, en väg mot frihet
Ett steg i taget, små, små steg

Jag lyssnar inte till de andra rösterna
Skammen
Skulden
Smärtan
Självömkan
Hopplösheten
Hatet
Alla kan de dra åt helvete

Jag har gjort ett annat val
Har en liten femåring att ta hand om
Trösta mitt inre, ta hand om mig själv
Kärlek
Frihet
Trygghet
Förlåtelse
Tacksamhet
Hopp

Jag valde fel
Det finns många speglar
Jag kommer aldrig välja fel igen
En dag i taget
En dag i taget så väljer jag skönheten
Speglar jag någon framöver, så blir det i hoppets blå låga
Rättfärdigheten bor i mig, brinner som en gnistrande safir
Den är inte min, men jag delar den gärna med dig
För kärleks skull

Beroende

20170206

Beroende

Vad var det som prasslade, som strök förbi, förut
Vet inte riktigt när, tror det var på riktigt i alla fall
Fast inte riktigt säkert
Vet inte vad det kallas, om det nu alls är känt

Så trött, trött in i märgen
Splittrad, utbränd
Så hungrig, har ätit av allt, men ändå
Så hungrig

Ett hål går rakt igenom allt
Jag trycker in allt jag hittar
Inget passar
Inget passar, jag försöker ändå

Så trött, rent av sliten, trött, så trött
Jag tror att det gör ont, men orkar inte känna efter
Beroende av kaos och stimuli, beroende
Är det ett fint eller att fult ord, beroende, beroende

Var är du, var är jag, varför så väldigt svårt
Så svårt, fastnar liksom hela tiden
Längtar tillbaka till då jag tog två steg framåt och ett bakåt
Nu går jag ett fram och två bak

Varför känner jag dig inte
Är du här, tar du hand om mig
Har jag gått så väldigt fel och vilse
Finns det hopp för min själ än eller har ridån redan gått ner

Spelar jag en pjäs för mig själv med ett gammalt manus
Ett manus som tappat de bästa sidorna
Sidor som kritiker stulit för ädlare ändamål
Är det någon som tittar, bryr sig, någon alls, överhuvudtaget

Jag tänker på dig och det gör ont
Skam, värdelöshet, oförmögen, maktlös
Min bön är allt annat än en hyllning till din skapelse
Mina toner hoppar mellan hat och självömkan

Når mina toner upp till dig
Eller var du i mitt hjärta långt innan jag började lida
Har jag förlorat ett stort slag eller var du aldrig verklig
Inbillade jag mig att du älskade mig

Vad är kärlek värd som ingen kommer för att se
En tom teater med en slagen artist bakom draperiet
Elände gnager på mina ben sorg varar i mina sår
Ingenting blir rätt, ingenting känns lätt

Får jag gnälla så här, gör du mig rättvisa
Eller förlåter du all min skam och ställer min skulder mot väggen
Kan jag lita på dig när jag tappat min tro
Leder du mig efter att jag slutat följa dig för länge sen, eller nyss

Min själ skriker tyst i natten, jag kväver den med mitt förnuft
Jag vet bättre, kan bättre, borde
Vad är det som jag borde hela tiden, borde
Borde inte du gjort det lättare för mig

Varför var min mun öppen när jag proppade i mig
Varför lyssnade så många öron när jag skrek
Varför särades ben när jag ville komma till
Varför lydde livet alla mina befallningar som var av ondo

Har jag prövat att ge, att göra rätt, göra det lätt
Har jag gjort allt för någon annan
Har det jag fått som gåvor getts vidare till andra
Har ljus och godhet flödat när jag haft chansen

Nej, det är sant, allt är ditt fel
Ja, det är sant, det är aldrig mitt fel
Jag är alltid oskyldig till dina skulder
Lögnerna smakar inte som förr, de är som grus i munnen

Rättvist smakar livet men jag vill inte stå kvar, inte till svars
Ett steg fram, två steg tillbaka, kanske tre, eller fyra
Hur långt kan jag komma från dig
Kommer du ändå och hämtar mig när jag ber dig

Om jag ber dig nu, kommer du då, NU
Kan du hämta mig nu, jag har gått vilse
Jag räknade stegen, försökte ha koll
Försökte minnas vägen tillbaka

Jag vill slippa stå med skam, ville synda i fred
Synda och njuta av mina egna planer
Sedan skynda tillbaka och le inför ditt ansikte, falsk
Mina stora tankar, min stora mun, mitt stora huvud

Har jag gjort bort mig på allvar, är du nådig
Är jag redo att ge upp, eller tror jag ännu lite på min egen plan
Det kändes så bra en liten stund, sen kom kaoset
Kaoset är så beroendeframkallande, beroende

Beroende av dig, är jag beroende av dig
Jag slits i bitar, beroende av dig men vänd åt alla andra håll
Kaos i min egen regi eller beroende av din frid, din nåd, din kärlek
Kan du ta mig härifrån, levande, medan tid finns

Beroende av dig
Beroende
Beroende
Beroende av dig

Berättelser om mod

20191112

Berättelser om mod

hade krigat på Gaza
bombat över fronten
sprängt både murar och broar
ett svart sträck av fruktan sträckte sig bakåt
en historia som slingrat sig genom tiden
berättelser om ett mod

avsaknaden av rädsla
fruktansvärda dåd utan konsekvenstänk
kastat mig ut i allt bortkastat
förlorade strider oavsett seger
döden hyllar ingen över annan
berättelser om mod


mitt i
ett litet liv
och vad skulle jag göra
inget krig att vinna längre
varför blev allt så stilla
berättelser om mod

kunde inte skydda dig
ingen att döda för din ära
inga murar att rasa eller resa upp
bara stå stilla i solen
med dig
vattna en blomma med liten kanna
berättelser om mod

så här står vi
du ler mot solen
plaskar med fötterna i det överblivna
jag ler mot dig, med ansiktet
inombords är radarn fortfarande på
söker attacker åt båda håll
berättelser om mod

vinna ny mark
en seger som ger liv
vi är tillsammans en stund i taget
implosioner i mitt inre
små sprickor på hjärtat släpper in ljus
och ut
berättelser om mod

Du får vara arg

20190514

Du får vara arg

försvarslös
liten och öppen för allt
det var lätt att såra dig
du bara tog emot
sa ifrån med liten röst, utan kraft

lojal och tyst in i döden
hatar du hellre dig än mig
förblindad av barnets kärlek
formad av varje andetag
min vrede, din lag

livet är tungt
jag ser det när du andas
allt för mycket har du svalt
tvingats omsluta med kärlek
offrat dig, för att vara med mig

allt är inte smuts
men det här är inget kärleksbrev
jag vill hjälpa dig få ut det onda
erkänna att det onda är jag
eller i alla fall bor i mig

det gör ont i dig
har alltid gjort ont i mig
formade av smärta
av vrede
försöker hålla tillbaka

som att strypa livet
strypa sig själv
du får vara arg på mig istället
jag vill inte, är rädd för det
men det är rätt, du får vara arg

ge tillbaka ilskan
stoppa den där den kom ifrån
kärleken kommer från samma håll
men en sak i taget
var inte rädd

Du förstår väl vart vi är på väg

20190805

Du förstår väl vart vi är på väg

en flod flyter fram
ringlandes sakta
mot evigheten
havet som slukar allt

spindelnät som klibbar
sprattlar sig loss
för att fastna mer
maktlös utsträckt

från håll
det stora perspektivet
allt ser litet ut
passar inte ihop

du förstår väl vart vi är på väg
världen kommer hata oss
korsfästa
älskade av fler

smal är vägen
som smalnar av vart efter
tjäna i litet, tjäna i stort
du förstår väl vart vi är på väg

när allt känt förflutit
och allt väntat uppgett
kryper nuet fram
sjunger sin sakta melodi

öron hör inte
händer kan inte känna
ögon ser inte
anden suckar tungt i själen

gjorde det ont förr
glöm det
ta fram tårarna
hjälp mig besjunga

du förstår väl vart vi är på väg
uppslukade av allt
sakta sakta
tiden lämnar vi bakom oss

en dag försvinner
vägen smalnar av
natten blir till ljus
drömmar suddas ut

hjärtat brister
vackert töms livet ut
tårar strömmar
du förstår väl vart vi är på väg

Då och Nu

20181111

Då och Nu

skriker
vrålar
men vill inte störa
någon annan
min röst
suddas ut

smärtan förblindar
omöjligt att överleva
totalt mörker
jag faller
djupare ner
ner
panikens djup

smärta som stegrar
tar över
krossar varje ben
kroppen ledlös
förvriden
utanpå som inuti

vrålar maktlöshet
skriker förtvivlan
ropar utan att störa
någon annan
min röst
suddas ut

förblindad av smärta
jag faller
totalt mörker
panikens djup
omöjligt att överleva

stegrande smärta
krossade ben
förvridna lämmar
trasig
sår som aldrig läkt
då blir nu

minns en annan verklighet
det är tyst omkring
allt är lugnt
förutom min egen röst
skriker för nu
om då

lugnande ansträngningar
förgäves försök
kapitulation
säker här
och nu

toner ebbar ut
lyssnar till den nya sången
allt är okej
nu
den gamla refrängen
skriker tystare
nu

vilar trött
tänker på dig
den nya sanningen
en bättre sanning
nu
det gamla ebbar ut
då blir till då
minnen som studsar mot
nu

det är okej
det var inte okej
en liten skärva
skar upp gamla sår
var rann ut
då blandat med nu
en sörja
aldrig sörjd för
fast tid finns
nu

(tack Senem för att du finns där, och här)

En dag i taget

2016-11-15

En dag i taget

Jag sökte dig och förlorade mig
Sprang efter pengar och blev fattig
Tränade och tappade hälsan
Gav trygghet och förblev rädd
Stressade och hann ingenting

Jag tittade på livet och tänkte att snart är det min tur
Målsättningar som bara drömdes
Jag behövde alltid mer för att nå fram
Fruktan flyttade alltid på behovet
Ju närmre jag kom ju svårare blev det

Mina idéer blev större
Behov växte till kolosser
Omständigheter kvävde drömmar
Svårigheter förlängde lidandet
Snart blev aldrig närmre än nästa dag

Till slut mötte jag min egen skugga
Jag ropade till mig själv från min egen ungdom
Mitt hjärta slutade slå för mig
Drömmarna blev dimmor
Förhoppningarna frös till is

Jag såg mig omkring
Överallt förvirrade människor
Så rädd att min dröm inte skulle bära
Livet tog slut när jag tog kontrollen
Överrumplad av ödet gav jag upp

Ett stort steg fram
Tvivel och fruktan åkte som skidor under mina fötter
Modet kom från ovan
Stora steg framåt utan att se mig om
Allt fick vara som det var utan min kontroll

Jag började vara den jag är
Jag skrev de böcker jag hade till världen
Berättade mina historier för alla som ville lyssna
Det gick inte som jag hade tänkt mig
Så jag sluta tänka mig och började leva istället

Det blev så mycket bättre
Så mycket lättare att andas
Allt lyckades utan min kontroll
Mina ansträngningar försvann
Jag litade på att drömmen var sann

Jag slutade göra och började vara
Släppte allt och vann ännu mer
Förlorad och utan förstånd gick jag i mål
Målet var redan inom mig
Allt jag drömde om var allt jag tappat på vägen

Nu ler jag mot livet och livet ler tillbaka
Jag gömmer mig inte i skuggorna har inga hemliga planer
Allt är öppet för den som gör så att drömmar blir till verklighet
Mitt hjärta sjunger och universum håller takten
Jag är den jag var skapad till att vara

Universum speglar sig i mig och jag ger uttryck för evigheten
Kärlek är den melodi som harmoni sjunger
Jag äger inget och har allt jag behöver
Friheten är vidsträckt som öppna ängar i min själ
Dröm och liv är sammanflätade med verkligheten

Att ge upp och ta en paus var första steget
Att lyssna och vara sann en god fortsättning
Att tro och våga gå rakt igenom fruktan förändrade allt
Att vägledas av min egen sång en fulländning
Att foga mig under lydnad och leva för livet var frihetens seger

En dag i taget
En dag i taget
En dag i taget
En dag i taget
En dag i taget

En simtur

2001-04-03

En simtur

Det kittlar mellan tårna när sanden blöts upp av de slickande vågorna.
Sanden blir till en hunds tunga som lapar mina extremiteter.
Jag står vid ödets hav, strandar till ångestens djup.
Jag ser vågorna rulla in. Ska jag våga gå ut i det svarta vattnet?
Eller ska jag vänta på en våg så stor att den drar mig med ut i djupet.
Jag vet att jag måste lära mig att simma för att leva i mig själv.
Små vita gäss rider vågorna när de svarta rullar in mot stranden.
Kan jag likt skummet segra över djupet och ta mig över ytan på detta ödets hav?
Om jag nu kan, vart ska ja simma?
Finns där bortom horisonten en annan strand.
Eller är där ett djup lika mörkt som solen vore om den lös svart.
Jag tänker på Columbos, han vågade sig över en horisont där det tidigare sagts vara ett stup.
Vågade han så kan även jag.
Fast mitt hav är annorlunda. Jag kan inte drunkna.
Det är min ångest, min rädsla som jag samlat i livet som jag nu måste ta mig över.
Och det som slickar mina tår är bara det att jag har kalla fötter.
Så jag står här, plaskandes med fötterna i mig själv.
Tvekar.
Velar
Vågar.
Kanske.
Tvekar.
Väntar.
Det är så mörkt, så mörkt.
Jag är ensam och rädd.
Tvekar…
Vågar.

Farligt nära

2000

Farligt nära

Jag vågar inte hoppa så jag tar sats.
Jag vågar inte fråga så jag letar svaret.
Jag vågar inte älska så jag hatar.
Jag vet inte något så jag är viktig.
Vågar inte vara, bara vara. Vad är så stilla?
Bättre att ta sats, kanske ger mer perspektiv.
Så löjligt att vara naken, så fult. Provocerande.
Vem vill älska, ge upp sig själv.
Knulla lättar på trycket.
Eller ger ångest.
Rysk roulett, Aids.
Jag har jobbat så länge, trott så mycket.
Gör jag det kanske det försvinner och då blir det tomt.
Om jag vet frågan utan mening.
Tänk om människorna jag ser varje dag är en del av mig.
Tänk vad de skulle veta om mig, se rakt igenom.
Tur att de har så mycket sjukdomar och är så annorlunda.
Annars kanske jag var tvungen att vara nära.
Det är så skönt att läsa tidningen.
Det ger bekräftelse till mitt val.
Gå inte ut, ta inte kontakt.
Människorna är elaka och sjuka.
Tur att jag inte är en av dem.

i mig

2017-08-23

i mig

det var så länge sen
jag kallade dig
min vän

bakåt ser allt mörkt ut
trötta ögon blickar utåt
i blindo

just här lyser det
just nu lyser det
inte mitt lilla ljus

förkolnad
utbränd
slut

mitt liv
fast insnärjt
ett stort ego

döende
flämtande
mitt lilla ljus

eldar du mig
tänder du mig
värmer mig

ingen liten eld
inget flämtande
rent starkt ljus

upprättelse
jag inte förtjänar
gråtandes

kärlek
du älskar mig
gråtandes

tar jag emot

eller återföds

på nytt
som så många gånger
förr

ingenting finns kvar
av mig
du lever

i mig

Jag ger er mig själv

20190803

Jag ger er mig själv

För trött för att vakna och se mig om
samma gamla skit ändå
varför bry sig när ingen hjälper till

Men så är det inte
trotts trötthet vänder jag mig om
ser att ni kämpar, fast utan förstånd

En orättvisa läggs på mina axklar
man lägger inte tak på gräs
jag stark, står som betongpelare i natten

Täcker över er andra, skyddar och ger liv
ni stjäl, ljuger, fuskar och slåss
kan inte klandra någon av er

Jag var som ni förut
vajade som gräs i vinden
utan kraft fördes jag hit och dit

Trodde frihet skulle komma om jag blev stark
men fick en annan uppgift
viker jag av, så svajar jag som gräset

Står jag kvar så läggs bördan på mina axlar
det är så jag blir stark, det förstår jag
en uppgift jag inte såg finnas

En gång var jag barn, brändes i solen utan tak
hela världen gungade, svajade, natt som dag
ingen styrka fanns som skyddade mina små strån

Bönen tog mig hit, vår Skapare visade vägen
en ensam väg, en smal väg
genom djup och skrymslen främmande för mig

Så har jag vuxit med åren
leken blev mer kär
inte så spännande men glädjefylld

Morgonen är svår, lederna värker från världens tyngd
betongen är inte lätt att bära, att vara, andas
samlar mig, ord virvlar runt, jag samlar dem alla

Väcker mina bråkstakar, små och större
tar emot, suger in, står kvar
genom allt, över allt, skyddar min ande

Själv sjunker jag in i bönen, meditationen
ser på avstånd kärleken ta form
för så älskade Han världen; att jag kan ge er mig själv

Jag ger inte upp

20180304

Jag ger inte upp

Tröttsamt tillbaka på samma plats
Efter många steg på egna ben
Tröttsamt tillbaka

Jag varken kan eller kunde själv
Fastnaglad i skräcken
Kräks jag över min egen feghet

Ska jag tycka synd om mig själv ännu ett varv?
Är det enda vägen ut?
Vägen ut leder tillbaka hit

Samma labyrint, samma svängar
Ingen utgång, ingen ingång
Jag bara befann mig här, mitt i evigheten

Känslor är en sak
Tankar något annat, jag tänker dåligt
Påfrestningen är för stor

Jag faller tillbaka, i samma spår
om och om igen, om och om igen
Känslor, tankar i en stegrande spiral

Ingen utgång, ingen ingång
Stegrande, om och om igen
Men, jag ger inte upp

Jag skulle kunna dö, knarka eller fly
Agera inåt, agera ut
Men, jag ger inte upp

En dag går det kanske?
En dag komme solen gå upp
Mörkret i min förtvivlade labyrint kommer skingras

Men inte idag, inte imorgon
Jag flyr inte i tankarna
Modigt står jag kvar, vägrar gå under

Sinnesstämningen är given av all smärta
Det kommer gå över, inte idag
Det kommer gå över, inte imorgon

All ilska som byggts upp, som aldrig släppts ut
Vreden har nästan förtärt mig
Hela mitt sinne har förvridits för att ge plats

Så mycket bär jag på som jag aldrig gjort upp med
Rädd för det inträffade, rädd för ilskan
Måste komma ur labyrinten

Instängd i fruktan, väggar höga, gångar trånga
Garderober med skelett kantar vägen, ilskan trycker på
Men, jag ger inte upp

Jag pratar med mig själv

20181124

Jag pratar med mig själv

det är okej nu
det är okej
du behöver inte var rädd längre
du kan komma fram nu

jag pratar med mig själv

vi tar det lugnt
jag ska inte svika
vi tar det lugnt, tillsammans
ta det i din takt

jag pratar med mig själv

det är okej nu
det är okej nu
det är okej nu
det är okej nu

jag pratar med mig själv

ta det lugnt
var inte orolig
ta det lugnt, vi tar det lugnt
jag lovar, du kan lita på mig

jag pratar med mig själv

det gör ont, jag vet
det gjorde ont
det är okej nu
nu är det lugnt

jag pratar med mig själv

det gör inte ont längre
han är död nu
du kan vara trygg, nu
kom tillbaka

jag pratar med mig själv

jag älskar dig
jag ska ta hand om dig
var inte rädd
du kan vara lugn, känna dig trygg

jag pratar med mig själv

det är okej
ingen brådska, jag förstår
vill förstå bättre, mer
ska verkligen anstränga mig, satsa allt

jag pratar mig mig själv

vi kan pausa där
jag glömmer inte bort dig
vi tar det lugnt
jag finns kvar

jag pratar med mig själv

jag förstår hur det kändes
jag vet hur du led
jag ser hur rädd du var
det är okej, det är över nu

jag pratar med mig själv

ingen fara
visst är det jobbigt
men jag ger inte upp
jag kommer inte att svika

Knarkaren

2001-02-20

Knarkaren

Vad skiljer kropp från själ?
Jag frågar för jag vill verkligen veta.
Så ofta som jag tänker på dig och jag känner mitt hjärta slå.
Sitter kropp och själ ihop så undrar jag var, hur?
Eller är allt jag känner bara impulser mellan mina nerver?
Är känslor något så banalt som hormoner och substanser som utsöndras i min hjärna och mina synapser?
Är själen bara ett ord för det i min kropp som jag inte förstår?
I så fall vill jag leva förr, inte nu.
Då, tiden då jorden var platt. Då åskan klöv luften när Tor dundrade fram över himlen.
Då, när kärleken var en hemlig lömsk kraft som kröp upp ur tjärnarna om natten och förtrollade de unga.
Inte som nu, dopamin och serotonin från hypofysen.
Ett piller eller lite pulver får kroppen att darra av orgasm.
Har vi tryckt in all magi i några tabletter, allt som förr gjorde världen till en levande saga.
Jag ställer frågor till Gud som får mig att undra.
Är jag frisk!
Ska det vara så här?
Har min själ inte blivit mer värdefull än lite pulver.
Har jag blivit så liten att jag inte vågar mig utanför min kropp.
Har jag själv bundit mig till mina nerver med synappskopplingar, portaler-klaffar som ger njutning vid befallning.
Tankar större än jag ger mig svar, får mig att se.
Piller och pulver.
Kropp och själ.
Jag förstår.
Rädsla för världen, för mig själv.
Jag stängde av, gömde själen i min kropp. Blev kall.
Knarket var ett sätt i koncentrerad form att komma åt mina känslor. Nog nu.
Jag behöver ingen kunskap för att förstå, förstå vad jag känner, bara våga.
Våga låta min kropp andas och leva, låta mitt hjärta slå.
Låta mitt blod rusa, pumpas genom kroppen, ge näring åt nerver, synapser.
Kraft till mina hormoner.
Låta kroppen sköta sig själv.
Så ska jag sköta min själ.
Flyta ut ur min kropp. Våga leva. Våga vara rädd.
Gå med min kropp, ut ur rum, in i rum.
Låta själen sväva omkring min kropp.
Komma nära människor.
Nudda blommor och träd, låta vinden vädra mig.
Låta ljuset och vattnet skölja min själ, runt min kropp.
Träffa andra människor, se deras kroppar, nudda deras själar.
Vara många tillsammans och känna varandra sitta stilla.
Känna hur hjärtljuden får rummet att pulsera.
Kanske träffa en kvinna.
Våga vara stor med henne.
Våga mötas både i kropp och själ.
Våga älska.

Kometer

1996

Kometer

Genom tid och rum med tankens kraft.
Igår.
Idag.
Imorgon, en helhet av tomhet.
Där inget finns, finns allt.
En resa in i min egen själ,
en bottenlös brunn av motsättningar.
Så skör och fin men ändå så grov.
Att genomskåda sig själv är som att se ut i universum.
Mörker och mystik i oändlighet,
allt utav tomhet förutom stjärnorna.
Frågor får svar som åtföljs av frågor.
En rytm som hela tiden ändrar takt.
Du och jag som två kometer i världsrymden.
Vi far fram i rasande fart och gör ett smalt sträck över himlavalvet.
Även utan eldsvans far vi fram,
med tankens kraft far vi genom vårt inre,
och upptäcker skönheten med oändlighet.
Det är så vackert att få veta,
att oändlighet är något som aldrig tar slut.

Min väg

20171118

Min väg

Någon säger att du kan
och du kan
Röster från ovan begränsar
och ger kraft
Någon säger att du inte kan
och du kan inte

Öronen hör så mycket mer
hjärtat hinner inte med
Tankar far i banor
programmerade från ovan
Begränsad utifrån eget förstånd
ett lånat förstånd

I djupet började alla tall på noll
inget var skrivet på själens första sida
Från ovan kom ord och blickar
stakade ut en värld
Mönstret upprepar sig själv
frihet är något annat

Jag skiter i vad du säger
vad du säger spelar ingen roll
Förprogrammerade tankar
leder bara till det förflutna
En loop av förfluten framtid
förankrad i sinnets slöja

Jag kastar av mig mina bojor
klär mig i mig själv
Oförståndigt lämnar jag det trygga
en otrampad stig är min väg
Alla andra stigar har beträtts
men jag går min egen väg

Mitt inre barn och jag

20200216

Mitt inre barn och jag

du har väntat på mig
väntat på livet

jag har saknat så mycket
förståndet allra mest

omgiven av mörker
vågade sällan

släppa på kontrollen
släppa ut dig

vi har båda väntat
kämpat tillsammans

du har hållit liv i mig
jag bevarat ditt minne

din sorg min vrede
svårt att styra i livet

förtärande eld
övergrepp för hemska

utan anklagan
ansvar för var och en

mer balanserad nu
hand i hand

vandrar tillsammans
en dag i taget

jag ger dig mig själv
ger dig livet

Nära

1998

Nära

Nära
Nära inpå
Inom räckhåll
Rädslan i vägen
Hjärtat starkt, men ändå svagt, svagt av tanken
Om jag sträcker mig ut
Vad händer då –
– Just den tanken, rädslan.
Känn efter, i djupet
Vad säger känslan?
Avvakta, ta det lugnt
Huvudet fyller på med tolkningar
Tänk inte, tolka inte –
Låt inte rädslan få fäste
Vara nöjd
Nöjd
Nöjd med känslan
Alfa och Omega
Här och nu
Det känns lugnt
Jag vill annorlunda, tänker annorlunda
Känslan säger – avvakta
Jag står still och känner
Lugnet,
evigheten – allt är okej.

och går

20190514

och går

det där gamla bruset
oredan
försvårande smärta

är du arg?
har du tvingats äta?
min gamla skit

för svårt för mig att hantera
ser att du inte kan
jag måste göra det, för din skull

bära mitt eget kors
älska mitt i smärtan
ge mitt liv för din skull

inga glada dagar
fast för min del så var det då
för dig är det nu

vi har delat allt
du har fått allt av mig
förlåt mig

jag vänder mig till Herren
Jesus bär även mig
jag ska orka bära mig själv

i Honom får jag kraft
ledsen att jag inte kan bära dig
jag tar mitt kors

Passa in

20171114

Passa in

Instängd i förvägran – vägrar jag mig själv
Inlärd förnekelse – det har aldrig hänt något hemskt
Lojal mot förövarna – ni har rätt, jag är fel
Böjd under överjagets ok – jag tvingar mig själv

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

Jag håller med er – enda sättet att få vara med
Lögnen är även min – jag ljuger med er
Inget prat som avslöjar – jag tiger precis som ni
Smärtan tar jag – det är priset jag betalar

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

Förlåt – men det brister nu
Kan inte ta mer kärlek – jag är älskad idag
Jag kan inte vara lojal – och ta kärlek samtidigt
Måste avslöja – ni får själva tvätta era smutsiga bukar

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

Jag klär av mig – lika naken som innan ni slog mig
Helt naket – säger jag sanningen
Den passar inte längre – kostymen av lögner ni klätt mig i
Ni gör som ni vill – förändras eller stå kvar

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

En gång gick det – jag var svag och tog emot
En gång svalde jag – men nu älskar någon mig
En gång var jag ert apskaft – då, men inte längre
En gång för mycket – ett helt liv förlorat

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

Nu säger jag ifrån – jag spottar ut lögnen
Ni är lögnare – falska och fega
Jag är inget apskaft – jag är älskad idag
Ni hatade och förkastade – någon annan tog emot mig

Passar in, passar in, passar in – jag är älskad,
… något gjorde vad som helst