Kategoriarkiv: Psykosdikter

1995, Förvirring, Lögn, Ondska, Psykosdikter, Rädsla

Balans

Lämna en kommentar

1995

Balans

Skuggan som faller på ljuset,
ger perspektiv åt ondskans intrång.
Labyrinter av lögner och mörka snaror.
Oroligt, spännande och läskigt,
lika så skräckinjagande farligt.
Endast rädslan driver nyfikenheten.
Kan rädslan för det onda övervinnas?
genom utövande av det onda?
Är det verkligen fel att hata?
räcker kärleken verkligen så långt att hatet är överflödigt?
Eller är det just skillnaden som är avgörande?
Skulle ljuset vara lika starkt om inte skuggan låg på lur?
Är inte ljuset som starkast just när man ser in i det efter att ha vilat sig i skuggan?
Det enda avgörande för livet är ju döden,
men på vilket plan avgörs denna fas av evighet?
Är döden ett mellanting av ljus och mörker eller ter sig döden på två olika sätt?
Ett avslappnat skönt tryggt försvinnande,
eller ett kast ned i den djupaste avgrund.
Två paralleller som formar ett mönster av evighet.
Om solen symboliserar godhet,
och bristen på ljus tar plats för ondskan,
då skulle man kunna tänka sig att både ondska och godhet balanserar varandra,
för att upprätthålla harmoni.
Jag vet inte med dig,
men jag njuter bäst av solens värme när jag ligger i skuggan.

1997, Psykosdikter

Den stora skivan

Lämna en kommentar

1997

Den stora skivan

Du föds för att dina känslor ska kunna ge kraft till något större.
Det är sak samma om du älskar eller hatar, ger eller tar.
Det är lika viktigt att du både delar ut hugg och slag samtidigt som du ska sträva efter det fina såsom kärlek och visdom.
Vi lever därför att vår energi ska driva det stora som vi inte ser.
I det stora behövs alla sorters känslor.
Men om du tänker att det inte spelar någon roll vilka känslor du ger och har så har du fel.
Vi måste blunda för sanningen och sträva efter vad som är fint.
Det är då livskraften blir stark och kan tas upp av evigheten.

1995, Droger, Dröm, Psykosdikter

Element

Lämna en kommentar

1995

Element

Det börjar blåsa,
det kommer in mörka moln över en tidigare blå himmel.
Vinden tar i när du springer över det stora fältet.
Håret blir blött av regnet som plötsligt kom piskandes ned från skyarna,
håret fastnar i ansiktet.
Det blir halt på gräset och du måste koncentrera dig för att inte halka omkull och slå dig.
Tänk om det börjar hagla,
tänk om du trillar och bryter benet!
Spring snabbare men utan att halka.
Det är som att åka skridskor tänker du och kanar fram på varje fotsteg.
Du rör dig i en blixtrande fart.
De stora tunga regndropparna formar en tunnel som du susar fram i och snart är du framme vid huset.
Du andas kraftigt och ett moln av ansträngning sprids efter dig.
Hjärtat pumpar upp syre till hjärnan som ger signal att det är dags att stanna.
Du är framme vid huset.
Du ställer dig i skydd på verandan.
Det tunga snabba regnet smattrar mot tegelpannorna på taket.
Svett och vatten rinner över hela din kropp.
Du hämtar andan och hjärtat lugnar ned sig.
Det dånar till och en blixt klyver ett träd bara en 30 meter bort!
Du är i säkerhet,
du är hemma,
du kan andas ut.
Eller ska du ta ytterligare en tripp på ängen?

1995, Krminielladikter, Lidande, Psykosdikter, Smärta, Stress

En aning knäpp

Lämna en kommentar

1995

En aning knäpp

Livet hade varit nere på sin botten och nästan drunknat i det dunkla mörkret av lögner och svek.
Rättvisan var så hård att rätten att döda var lika självklar som mat för dagen.
Livet hade delat in sig i raka linjer och gick framåt i rask takt.
Raka linjer som fördelade smärtan på ett sånt sätt så att den mest åtråvärda känslan som fokuserades i mitten var smärta.
Njutningen av ångest och hat blev det som var den drivande längtan.
Så djupt ned som en människa någonsin kan komma.
Sedan kom vändningen.
Sakta i början för att sedan öka i fart och sen till slut rasa uppåt som en raket.
Livet blir så underbart härligt efter en riktig svacka.
Det är tjusningen med det svåra,
att övervinna rädslan och fortsätta framåt.
Att leva i ett svajande nät av linjer,
både böjda och runda i ett virrvarr av trådar.
Till skillnad från det framrusande livet av raka linjer så är livet i ett system av korsande vägar ett paradis att leva i.
Korsa mellan känslor och känna en valmöjlighet inför vad som skall hända härnäst.
Döden är inte så hemsk.

1995, Psykosdikter

En komet

Lämna en kommentar

1995

En komet

Ut i rymden,
de stora stjärnorna lyser upp det outforskade oändliga täcke som omger vår planet.
Universum omger också mig.
Mig och mina tankar.
Jag är unik,
en alldeles egen varelse,
en planet av tankar och funderingar.
Tankar fina och goda men även dystra tunga tankar.
Tankar om döden,
det oundvikliga slutet.
Dör universum eller är det evigt?
Universums medvetenhet kanske upplever sig själv och sitt liv lika kort som jag ibland kan se mitt liv?
Universum kanske vill uppleva och innehålla lika mycket som jag vill?
Är universum en plats för förståelse jämställdhet och balans?
Eller är det en plats,
precis som jag fylld av girighet egoism och kaos?
Som människa är jag medveten om min egoism och jag undrar om rymden rymmer samma egenskaper?
Har universum ett liknande samvete som mitt?
Svider det någonstans när en hel galax har utplånats för att ge plats åt något nytt?
Kanske är mitt samvete en del av det stora hela,
om det nu är så helt?
En sak är då säker,
det är helt förvirrande?

1995, Förändring, Högmod, Längtan, Lidande, Psykosdikter

En ständig kamp

Lämna en kommentar

1995

En ständig kamp

Jag kom från en plats där solen aldrig skiner,
där kyla och värme är samma sak.
Jag kom från en plats där det aldrig är mörkt,
där sommar och vinter är det samma.
Jag kom till en plats där solen värmer och kylan gömmer sig för solen.
Jag kom till en plats där vintern övergår i sommar.
Denna nya plats var full av skillnader,
en ständigt drivande kamp mellan gott och ont.
Det tog mig många år att förstå att detta var livet,
en bergochdalbana av känslor.
Även fast jag förstod så ville jag inte inse.
Jag gömde mig i röken och försökte glömma.
Till slut hade jag glömt så mycket att jag även glömt den plats jag kommit ifrån,
den plats där tiden inte skiljer på något.
Nu började min kamp att uppnå en balans mellan gott och ont,
en kamp om att njuta av hösten och våren,
övergången mellan sommar och vinter.
Jag kämpade i många år,
och lyckades till slut bygga upp en balans som var så jämn att jag var redo,
att ta med mig min kunskap och åter igen stiga in till den plats,
där tiden inte skiljer på något.

1995, Droger, Nonsens, Psykosdikter

En sup

Lämna en kommentar

1995

En sup

Smuts på djupet som inte går bort.
Tvåla,
skrubba,
gnugga och gno.
Dyk djupt,
dyk länge,
smuts på djupet går inte bort.
Klia och svettas,
klippa och fila.
Klämma och pilla men smuts på djupet går inte bort.
Som genom ett lager av tunn plast ser man skiten ligga under ytan,
den verkligen retas med sin smutsaktiga gråbruna färg.
Måla på rött,
måla på blått,
måla på vitt.
Men smuts på djupet går inte bort.
Inte går den att få bort om du ser den utifrån,
men ta den från djupet,
ta den med en sup.

1996, Psykosdikter

Kunskap

Lämna en kommentar

1996

Kunskap

Jag ser in i tidens oändliga tomhet,
försöker försåt det som ligger bortom mitt förstånd.
Jag lyckas se så långt att det överskrider mitt förstånd.
Väl där borta,
långt bortom mitt förstånd så förstår jag ingenting.
Jag är på en plats som gör mig osäker och rädd,
jag förstår ingenting och vill bara hem igen.
Väl tillbaka till min utgångspunkt så förstår jag knappt min egen verklighet.
Jag kallar tidens tomhet för ondska och försöker akta mig för oändligheten.
Även fast jag bränt mina vingar är jag fortfarande sugen på att förstå.
Förstå det som ligger bortom mitt förstånd.
Min iver på det oförståeliga är större än min ängslan.
Jag gör nya försök som bara ger mig samma effekt,
jag blir rädd och skrämd och verkligheten suddas ut.
Jag vet inte hur länge jag försöker att förstå.
Till slut förstår jag i alla fall,
jag inser hur det ligger till och kan gå vidare.
Det som ligger bortom mitt förstånd kan jag inte förstå.
Kunskapen är så stor att endast tidens oändliga tomhet rymmer tyngden av det jag inte kan förstå.

1998, Ångest, Droger, Förvirring, Hopplöshet, Lidande, Meningslöshet, Psykosdikter, Smärta

Livet

Lämna en kommentar

1998

Livet

Det som synes lätt och inte alltför långt borta.
Det som lovades så härligt.
Det som med en snabb överblick såg ut som en njutning.
Det blev inte så, det var inte så och det ska inte bli så.
Som en stor och lång avtändning,
början som ett skrik och fortsättningen som en frossa.
Fel och brister, ondska och mörker.
Det som borde ha varit en lek blev blodigt allvar.
Och i skillnaden mellan lek och allvar så bildas kraften.
Det som började så hemskt såg vid slutet ut som en belöning.
Och sökandet efter det härliga och njutningen vill bara få börja igen,
och än än gång få mötas av avtändning och frossa.

1996, Döden, Meningslöshet, Psykosdikter

Livet och döden

Lämna en kommentar

1996

Livet och döden

Vi föds för att dö,
livet tar sin början vid slutet.
Resan mellan liv och död är meningen med allt.
Varje cell i universum bidrar med sin del till den stora födseln.
Den stora födseln som föddes av döden,
inget är skrämmande när begreppen är små.
Storheten i universum skrämmer ofantligt.
Utvandringen från världen in i det heliga kan ses svår,
med det beror på.
En skjorta som stryks är inte svår att stryka om den inte är skrynklig.
Inte heller är världen svår att räta ut om den inte krånglats till.
Lev lätt,
och du tjänar din gud.
Din gud, min gud, du och jag,
samma sak fast med olika perspektiv.
Svårt att leva på slutet men så oändligt stor är dock befrielsen från livet.
Det som en gång skall skilja livet och döden föder sedan livet åter och överlämnar livet åt döden.
Valet är ditt, vill du leva eller dö.
Valet är viktigt så länge du vill välja.
Det ända som är livsviktigt är att inte göra det valet åt någon annan,
för då måste den personen börja om och det försenar döden i längden och ingen vill väl ha en lång och plågsam död.
I alla fall inte jag,
och jag tror inte jorden vill det heller.
Meningen med livet är dock att glömma döden tills den kommer av sig själv.

1995, Psykosdikter

Oreda

Lämna en kommentar

1995

Oreda

Upp ner,
hit dit,
blått rött.
Ena sidan andra sidan,
ingenstans mitt i mellan.
Oron kryper i kroppen,
hoppar som krigsmyror fram och tillbaka som en olustens oförmåga att koncentrera sig.
En korv i kokande vatten,
vrider och vänder sig rädd för att spricka av hettan.
Som att klippa en gräsmatta med nagelsax,
och sedan klistra tillbaka alla strån på sitt rätta ställe.
Flygande flaxande,
ylande kraxande.
Gult och grönt,
allt annat än skönt.

1995, Psykosdikter

Robban

Lämna en kommentar

1995

Robban

Jag har en kompis som heter Robban.
Han är osynlig.
Och så pratar han skånska.
Han kan vara väldigt ful i munnen,
Speciellt när vi tittar på TV.
Om TV skådisarna gör dåligt ifrån sig är alltid Robban där med en kvick kommentar.
Det tycker jag är skitkul.
Robban ligger mest och sover, det tycker jag är synd för jag vill skoja med honom.
Han tycker att jag är en tråkmåns.
Ibland så skriker han högt så att det kommer någon springandes för att se vad som händer.
Men innan det hinner komma någon så sticker han alltid iväg och gömmer sig.
Så får jag stå där och se dum ut.
Ibland stannar han kvar och skrattar åt mig, det är ju ingen annan som kan se honom än jag.
Det tycker han är skitkul, att se mig stå och se fånig ut efter att han ställt till det.
Fast egentligen är han rätt så schyst.
I alla fall om man jämför med Vilhelm.
Fast det är en annan historia.

1996, Förvirring, Högmod, Psykosdikter

Sökandet

Lämna en kommentar

1996

Sökandet

Så som svalan seglar genom luften,
på jakt efter näring.
Som svalan kliver jag fram genom livet,
suktande efter energi.
Uppleva och förstå,
allt som gör mig större.
En ständig hunger på kunskap driver mig fram genom livets mysterier.
Samla mer,
fler och större upplevelser.
I sökandet är vi alla lika,
fast mönstret skiljer sig åt i oändlighet.
Nya insikter leder till förståelse.
Förståelse för oss själva och därmed medkänsla för andra.
Vi korsar våra vägar,
ger och får.
Även om vi ibland tar mer än vi får.
I min kamp mot min svaghet har jag ljuset som ledstjärna.
När det onda blir till gott och tvärt om så finns bara färgerna kvar.
Ljuset innehåller allt.
Bit för bit äter jag mig genom livet.
Svävar fram på varma vindar som livet bjuder mig att färdas på.
Likt svalan följer jag medvind för att helt byta riktning och flaxa med vingarna för att färdas på andra vindar som kanske bär ändå längre bort.
För någonstans där borta finns gränsen och den gränsen är mitt mål.