20191115
Bländande härlighet
ditt ljus skar i mina ögon
starkt och klart
bländande härlighet
bakom masken av skratt
ironin lämnade plats
och kvar var bara du
och bara jag
förundrad över dig
en dag i taget
varför dansar du så nära
räcker rummet inte till
ditt leende bländade
blundade för att återfå synen
vinna lite tid
hämta andan som gått ur
från hjärtat kom ett rop
bländande härligt
mitt ljus skär i dina ögon
1997
Du
Solen sjunker ned långt bortom träden på andra sidan sjön.
En guldkantad horisont så vacker,
ett magiskt ljus ligger kvar i luften och gör himlen mörkblå.
Det är varmt och skönt även fast timmen är sen.
Du är så vacker, så otroligt vacker.
Jag stryker fingrarna genom ditt hår och lutar mig ned så att jag ser din siluett mot den halvmörka natthimlen.
Skapad av naturen,
precis som träden borta i horisonten så har du denna naturliga skönhet.
När jag var liten var träden mina bästa vänner, i skogen fann jag frid.
Doften av natur är det vackraste som finns,
det var i alla fall det vackraste tills jag träffade dig.
Du är det vackraste.
Mitt hjärta fylls av kraft när jag ser på dig.
Jag känner mig stolt när du ligger i mitt knä.
Jag är trygg när jag är med dig.
Du ser efter mig och du tillåter mig att se efter dig.
Att njuta av nuet är ingen konst när du är här.
När jag är med dig så vet jag att jag har hittat hem.
1995
En fästning av illusioner
Ett slott.
Det skulle bli ett slott, ett stort praktfullt slott.
Ett slott med många salar.
Varje sal med sin egen stil, sin egen ton.
Eller varför inte en egen färg.
En egen färg.
Och massor av hyllor, hyllor och krokar.
Hela väggarna prydda av saker som hänger på hängare eller krokar.
Saker från alla jordens hörn.
Ett stort museum,
det skulle bli som ett stort museum fyllt av märkliga och beundransfulla pjäser.
Tavlor, pipor, foton, handarbeten och alla möjliga förundransvärda föremål.
En hel vägg som en stor bioduk med en stor soffa att lägga upp benen i.
Där skulle man kunna sitta och se på de bästa sekvenserna ur livet.
Återuppleva, spola tillbaka och pausa.
Och slottet skulle vara fyllt av gröna växter,
stora grönskande växter med stora färgglada blommor.
Jag letade och letade men hittade inget slott som passade och tro mig jag letade, Paris, New York, Stockholm, Amsterdam, Reykjavik, Istanbul och Sidney men ingenstans hittade jag ett ställe som passade.
När jag slutat leta så satte jag mig ned, j
ag bara satte mig rakt upp och ned.
Och efter att jag suttit ett tag så började jag se var jag var någonstans.
Jag satt ett tag och började plötsligt förstå var jag befann mig.
Jag reste mig upp och började se mig omkring.
Åt varje håll jag tittade såg jag något nytt,
en otrolig djuphet i väggarna,
en tredimensionell tavelklädd vägg,
jag kunde inte se mig mätt på väggarna men rörde ändå blicken uppåt, upp mot taket.
Det var som av tusen färger ett skiftande hav av färger,
det var taket.
Och små stigar överallt.
Livets små stigar,
det var bara att följa en stig och ville jag stanna var det bara att stanna och ville jag backa och byta stig så var det också alldeles lätt.
Och så mycket blommor,
så väldigt mycket blommar och grönt.
Jag hade äntligen hittat mitt slott.
Jag satte mig ned igen och lät blicken vandra från det ena föremålet till det andra.
Jag hade hittat mitt slott.
Och däri, mitt oändliga museum.
Det är så skönt att vara i skogen.
2017-08-23
Halleluja !
med tacksamhet faller jag in i trygghet
så mycket stryk har jag fått
det gör ont nästan över allt
kramper som kämpat emot livets Skapare
mör på gränsen till förtvivlan
allt jag smakar gör mig illamående
det finns ingen sötma kvar i världen
döden har kommit för nära
jag mår illa av alla tankar
min vilja hänger i snaran
jag försökte igen
att leva som en vanlig dödlig
räkna neråt mot 85
allt en man kan få har jag fått
jag kräks på hela skiten
en värld av atomer som rör sig fritt i kaoset
ordnad oreda, kroppar som faller sönder
inget består i världen, allt förändras
när jag fyller min buk och mitt sinne
längtar jag bara efter fasta
en fasta som jag kan hålla fast
en värld som består
en evighet utanför rummet
en evighet utanför tiden
en längtan utan slut
jag längtar hem
inte efter döden,
jag älskar än
slutet är inget för mig
jag följer Honom som har öppnat porten
sorgen ringlar sig upp från mitt innersta
tar med sig smärtan ut på promenad
friden slår rot i ett tomt hjärta
rötter spränger ett sprucket hjärta
livet som jag känner det tar slut
tomhet
mörker fast ljus
allt
fast ingenting
helt stilla står Han där
förlåtelsen sköljer över min död
jag ropar Herrens namn på ett språk jag inte kan
så ren
så ljus
så så.., så.. så.., …
1999
Resan
Allt blev svart.
Inte svart som när det är mörkt,
utan ett intensivt uppslukande svart.
Det var svart en stund.
Det var som om det susade en vind,
varken varm eller kall, helt ljudlöst.
Så kom ljuset.
Inte bländande,
ingen tunnel,
bara samma känsla av susande,
helt ljudlöst.
Ändå fanns det en känsla av att det gick väldigt fort,
som om man flög i ljusets hastighet.
Sedan blev det varken ljust eller mörkt.
Det blev ingenting och samtidigt var det allt.
Det var inte något som finns här,
det var en känsla, en stor gemensamhet,
en evighet av njutning.
I början som ljudlösa röster som fick mig att känna mig som hemma.
Det var här allt skulle sluta utan slut.
Sedan så övergick allt till att bli något som är så stort att det inte finns ord att förklara med.
Det var det stora medvetandet eller kanske den härliga evigheten.
Där i den stora evigheten skapades nya liv och nya krafter tog form.
Allt var väldigt mäktigt,
väldigt välkomnande och mycket härligt.
Det fanns inga känslor,
inga missförstånd,
inga komplikationer.
Bara ett stort evigt medvetande.
Det var här livet började.
20180610
Rosa
så vandrade spensliga ben på höga höjder
vinglande förbi högt och snabbt
rosa leder och ben
det var en tidig morgon
eller en väldigt sen natt
slumrandes utnött
trött i dvalan
i fantasin vacklade de förbi
eller var det något som verkligen var?
där, fast just då var nu
ingenting fick mig att minnas
aldrig har jag sett sånt förut
så höga och smala
och rosa
ingenting blev någonting
allt som fanns vandrade förbi
långa styltor
svajande gungande gång
kvar satt jag, solen höll mig uppe än
midsommar
en rosa himmel
inte riktigt riktig
fast ändå helt med
fantasin möter sin egen dröm
fram träder långhals och långben
fladdrande blick, trötta ögon
så ser jag på himlen
ser bortom de långa benen som svajat förbi
molnen leker med rymden som palett
solens strålar skär genom gryningen
och jag gör den alldeles skär
20190620
Tacksam
välbekanta strålar glider sakta
genom dimman
dansar mellan löven
fångas i daggen
hög himmel hälsar gryningen
ett ljust töcken
djup fuktig natt sträcker sig
möter solen och förgås
skogen börjar sjunga
först en, sen flera
eviga melodier
blandas till symfoni
ljuset tar över världen
sången stegrar med morgonen
dofter virvlar från skogen djup
blommor sträcker sina blad
ett vittne
ser ljuset
hör ljuden
känner dofter
mitt i skapelsen
till Hans avbild
ibland förstår jag
tacksam
