Du är ett mirakel
Anden reser sig över materian, stegrar i segergest och åtnjuter sötmans triumf.
Dimman som legat som ett töcken i sinnen bedövade av fruktan får åter liv.
Du var bortrövad av ensamhetens skugga och gömd i en låda med ångest som lock.
Högre makter har gripit den eviga tjuven, lögnen har blivit synad och modet frisläppt.
Häktets galler av illusioner har skingrats, böjts som mjuka spagetti av kärlekens lemmar.
Det som var så mörkt, skuggat av misstro och förkastelse har fått nytt liv, nya skott skjuter opp.
Över himlen tänds återigen stjärnor, i tusentals små blinkande sken lyser hopp och förtjusning.
Ditt leende når fram till mig, dina ögon tjusar mig med sin djupblå lyster, får mig att andas stilla.
Som min egen stjärna lyser du bara för mig, en bland tusen andra, men du är bara min.
Jag delar dig med evig rymd, du far fram genom en oändlig värld och nuddar allt i universum.
Du lyser åt alla håll och ändå är ditt mål mitt hjärta, en stråle ljus, kärlek medveten och fast.
Det var så långt, tiden gick så sakta, två galaxer som snurrar åt var sitt håll utan riktning.
Ett lasso av böner gick genom den eviga natten och vi fann varandra, en snara av längtan.
Inbromsningen var total, en tvärnit mitt i gravitationslösheten, snaran drogs åt, hårt.
Böner av tro, böner av hopp, böner av kärlek, allt höll på att dras sönder, men det höll.
Universum själv grep in, höll ihop, ljusets Herre, arvtagaren till allt, sträckte ut sina armar.
Repet av ljus och skör tro hölls ihop av den som skapt det frö som kärleken slog rot ifrån.
Vi räckte inte till, det har vi aldrig gjort, befrielsen är enorm, segern större, nåden total.
En ny gravitation drog oss samman, två galaxer kolliderade i en stor smäll, en väldig skräll.
Nya planeter skapas, solar slås samman, allt som är två blir ett, en härdsmälta som förenar.
Jag dras till dig, in i dig, allt som inte får plats slungas ut i rymden. Jag behöver inget annat.
Kärleken är centrum, materian drejas om på nytt och allt överflödigt slungas långt bort.
Skrik av smärta ekar i den absorberande rymden, sugs upp lika fort som de stegrade sig.
Du är kvar, jag är här. Det som var mig så kärt flyter iväg genom evigheten, jag behöver det inte.
Att bli naken är en seger, att bli fattig är en välsignelse, utan barlast är jag fri att förenas med dig.
Mitt sinne sprängdes som den galax som krockade med dig, jag gick sönder, dog och försvann.
Svävandes i osäkerhetens rymd blev jag funnen, funnen, helad, återupprättad och räddad.
Allt jag trodde att jag var, trodde att jag visste, trodde att jag hade och allt jag hade rätt om dig.
Lögner, rädslor, sår och förvirring, jag förlorade allt. Vansinnet togs ifrån mig, jag blev naken.
Naken i min tro, naken i mitt hopp, naken i min kärlek. Just så vill du ha mig, just så naken.
Ditt ljus smeker min nakenhet, du älskar mig, som den du är älskar jag dig, lika naken är du.
Avklädd, förrådd av ditt eget förstånd, rånad av din försiktighet och lemlästad av din vetskap.
Lika naket älskar jag dig som du står här inför mig. Pånyttfödda, älskade av Gud, helade, räddade.
En stjärna lyser starkare än två, ett hjärta värmer mer än två, en tro leder riktigare än två.
En famn som varken slutar eller börjar, ett älskande sträcker sig genom natten från skymningen.
Gryningen tar emot och självaste solen lyser upp, ger hopp och kärleken slår ut i blom.
I ljuset finns inget mörker, anden reser sig över materian, segern är vår men vi har inte skapat.
Kärleken växer i villighetens bröst, stegrar i segergest och vi tackar med böjda nackar.
Tacksamhet är vår sång, vi släppte taget och åtnjöt sötmans triumf, Du vann och vi älskade.
Vägen är smal, kapitulationen magisk att ge sig, ge sig hän, att älska, hoppas och tro.
En vändning där orden tar slut, det magiska är det outgrundliga. Mirakler sker, kärleken är ett.
Du är min kärlek, Du är mitt mirakel, Du är mitt hopp, Du är min tro. Jag älskar dig min kvinna.
Du är min tro, Du är mitt hopp, Du är min kärlek. Jag älskar dig min Gud.
Jag är ett mirakel, jag är hopp, jag är tro, jag är kärlek. Jag älskar för kärleks skull.
