1995

En fästning av illusioner

Ett slott.
Det skulle bli ett slott, ett stort praktfullt slott.
Ett slott med många salar.
Varje sal med sin egen stil, sin egen ton.
Eller varför inte en egen färg.
En egen färg.
Och massor av hyllor, hyllor och krokar.
Hela väggarna prydda av saker som hänger på hängare eller krokar.
Saker från alla jordens hörn.
Ett stort museum,
det skulle bli som ett stort museum fyllt av märkliga och beundransfulla pjäser.
Tavlor, pipor, foton, handarbeten och alla möjliga förundransvärda föremål.
En hel vägg som en stor bioduk med en stor soffa att lägga upp benen i.
Där skulle man kunna sitta och se på de bästa sekvenserna ur livet.
Återuppleva, spola tillbaka och pausa.
Och slottet skulle vara fyllt av gröna växter,
stora grönskande växter med stora färgglada blommor.
Jag letade och letade men hittade inget slott som passade och tro mig jag letade, Paris, New York, Stockholm, Amsterdam, Reykjavik, Istanbul och Sidney men ingenstans hittade jag ett ställe som passade.
När jag slutat leta så satte jag mig ned, j
ag bara satte mig rakt upp och ned.
Och efter att jag suttit ett tag så började jag se var jag var någonstans.
Jag satt ett tag och började plötsligt förstå var jag befann mig.
Jag reste mig upp och började se mig omkring.
Åt varje håll jag tittade såg jag något nytt,
en otrolig djuphet i väggarna,
en tredimensionell tavelklädd vägg,
jag kunde inte se mig mätt på väggarna men rörde ändå blicken uppåt, upp mot taket.
Det var som av tusen färger ett skiftande hav av färger,
det var taket.
Och små stigar överallt.
Livets små stigar,
det var bara att följa en stig och ville jag stanna var det bara att stanna och ville jag backa och byta stig så var det också alldeles lätt.
Och så mycket blommor,
så väldigt mycket blommar och grönt.
Jag hade äntligen hittat mitt slott.
Jag satte mig ned igen och lät blicken vandra från det ena föremålet till det andra.
Jag hade hittat mitt slott.
Och däri, mitt oändliga museum.
Det är så skönt att vara i skogen.

Facebook

Twitter