20190927
Ovanföreställningar
varför lyser stjärnorna klarare när du är här
varför verkar solen alltid ha gått i moln
efteråt, när jag flytt från dig
och landar i mig själv
vilket alltid händer
snuddade vid stratosfären
ett jätteskutt
tankar som en projektil
fast mer en projektion
såg jag efteråt
tråkiga barndomsminnen
sitter fast i en kropp
som fortfarande krampar
kämpar emot
kanske med all rätta
vanföreställningar som rutar in
går i cirklar
blandad dekor men samma regi
föreställer mig, det jag är van
att se, att höra, att göra
spelar ingen roll
ingen kan säga nått
vad som än visas tas inget emot
det är så det är när dörren är stängd
själen har drämt igen och gjort sorti
istället invänjs livet efter det gamla
bekanta föreställningar
vanan att vara van
oavsett värde och utkomst
tryggheten är som sagt bekant
att föreställa sig det ovana
en ovana utöver det vanliga
förändring utan för zonen
den spräckta lådan som gav skydd
komfortabelt ett minne blott
men där på botten
i ingen mans land
något nytt tar form
varför lyser stjärnorna klarare när du är här
jag står ju bredvid, stilla, står kvar