2001-05-21

Morgonpoesi

Vad gör du en morgons om denna, kanske sitter du och letar efter livets små mysterier?
Kan det vara så att tiden kanske kryper fram som en snigel på ett glasbord?
Då finns i alla fall en sak att göra, läs denna meningslösa dikt för att få tiden att gå och ditt liv i relation se mer meningsfullt ut.

Murar av stål, klänning med hål. För midja och barm, det gör mig varm.
Staket åt vänster, staket åt höger, precis som den fröken jag på kvällarna möter.
Till livet jag står i skuld, i finkan jag med min tid böter.
På natten jag drömmer och löper.
Bort från allt, elände och skit.
Till en värld där tiden aldrig står still.
Det är dit jag vill.
Men murar av stål har en annan mening än min,
de vill mig ha fast för en tid så lång som evigheten.
Vart jag mig än ser omkring ser jag samma skit överallt på hela planeten.
Men en klänning får mig att längta,
inte efter tyg utan efter vad som döljs under denna kvinnans klenod.
I varje tanke i varje stund läser jag mitt hjärtas längtan efter kärlekens ord,
det var så det stod.
När jag läste i taket på min cell, var enda eviga kväll.
Mer än så ger inte denna längtan i denna stund,
det har jag kommit underfund.
Galler och murar i rader,
så långt man kan se – jag får spader.
Men ytterligare lite tid har gått, en dikt, en vers,
men ack så kort.
Jag blickar ut över livet men når ej långt bort.