Se annorlunda

2001-03-22

Se annorlunda

Vilken våg av liv är så stark att den knuffar omkull min dumhet.
Hur jävlig kan jag vara utan att bli stoppad.
Kan kärleken få mig att ge upp.
Eller måste jag piskas till bättring.
Jag ser ingen kärlek så jag kör på i 180.
Skönt att bli piskad, ombrydd och tillrättavisad.
Aldrig har jag lärt mig att göra rätt.
Dock har jag lärt mig att göra fel med minimala konsekvenser.
Vilken våg av kärlek är så stark och givande att den kan skölja över mig, skölja mig ren.
Ge mig näring i form av inspiration, möjligheten att se vad jag inte kan se.
Hur skulle det kännas att vara dränkt av kärlekens våg, drypande blöt av något jag sällan upplevt.
Kan jag vara lika snabb om jag är dyngsur, kan jag köra i 180.
Vilken våg av energi är så stark att den får mig att vilja.
Energi som ger vilja, kraft att lära.
Energiskt full av liv och vilja att göra rätt.
Lägg märke till att i den frågeställningen finns inget jävlas,
Finns ingen bättring, finns ingen ångest.
Kärlek och energi ger ett nytt perspektiv.
Bara en längtan, en vilja.
Att göra rätt.

Sjukare

20191225

Sjukare

det var en dålig idé
jag visste det från början
men kunde ändå inte låta bli
var tvungen att kolla på bilderna
fast egentligen inte tvingad

nyfiken på ett äcklig sätt
svartsjuk kanske
letade en anledning
något jag visste eller hoppades
som skulle ta slut på allt

vissa sår kan aldrig läkas
dessutom hackar jag
djupare och djupare
når nya nivåer av bitterhet
det går alltid att bli sjukare

Själens djup

20171119

Själens djup

I det svindlande djupet
Blundar och faller inåt
Slaget är över, jag har sagt mitt
Trött i huvudet efter alla ord
Blicken blir mörk, ögonlocken tunga
Faller ner i det svindlande djupet

Kommer du tillbaka
Vad tar du med dig
Står du på min sida
Eller var sanningen för tung
Kan jag lägga mig här
Vakar du en stund

Allt har blåsts ut, jag är tom nu
Jag hoppas att du älskar mig

Fast du älskar även dem
Vilken fot ska du stå på

Faller du med mig
Eller står du kvar

Det är okej, jag förstår
Inte just nu, ge mig tid
Jag älskar dig
Stå kvar du, jag förstår
Jag kommer tillbaka
Du behöver inte ens vänta

Jag släpper även dig
Faller ner i mörkret
Djupt inom mig hör jag min själ
Jag är nöjd, belåten
En kärlek till mig själv stiger
Från det svindlande djupet

Utanför drar sig ljuden tillbaka
Ridån går ner och jag andas ut

Jag har satt up murar långt borta
De kommer hålla, andas ut nu

Nöjd och trött, tar jag sats
Faller ner i det svindlande djupet

Till min Bror

Ska livet gå mig förbi

20171209

Ska livet gå mig förbi

Det dunkar i bröstet
Ska livet gå mig förbi?
Ser på alla levande
Känner mig döende

Drömmar kväver mig från insidan
Jag går och jobbar
jobbar, jobbar, jobbar
Utbränd, nedbränd, innebränd

Livet tog slut medan jag stod stilla
stilla. stilla, stilla
Står jag och ser på
Levande vittne till en snart förlorad
ett snart förlorat, liv

Allt kom emellan
Inget blev gjort
Jag loggar ut med stora hål
Saknad av det jag ser
men aldrig haft, aldrig gett

Jag var inte ens nära
så fort tog det slut
Bränd och naken
Som ett foster på gatan
Bortspolad i rännstenen

Men längtan finns kvar
Hur mycket som än förlorats
så har jag något kvar
Något dunkar i själens dimma
Ett brustet hjärta slår svårt, men ändå

Tårar sköljer svarta fåror rent
Allt står emot
Orubbliga minnen
Törne av fruktan
Men tårar sköljer svärtan mjuk

Vad gör det om jag blir gammal?
Är tidpunkten rätt är det aldrig för sent
Lagrad för en bättre årgång
I väntan på det som komma skall

Det dunkar i bröstet
Ska livet gå mig förbi?
Ser på alla som lever ut
Sväljer djupt mitt tålamod

Min tid kommer
Inte nu, inte snart
Ett löfte ligger på lur
Vinden viskar

Ska vi älska

Ska vi älska

En vind drar in över mitt bröst.
Ljummen och livfull.
Doftandes av skogens alla blommor och träd.
Täcket vek du undan för du vet att jag är varm.
Varm av din kärlek.
Din stjärt eggar mig.
Jag blir medveten.
I det öppna fönstret strömmar livet mot mig.
Ditt hår rör sig i den ljumma strömmen av luft.
Frisk och härlig är morgonen.
Lövverket på den stora aspen filtrerar ljuset som faller på din rygg.
Ett mönster av liv rör sig ned för dina axlar och smeker din midja mot höften.
Du ser, jag ser.
Du ser ut, jag ser utsikt.
Gården, världen, luften, solen.
Din kropp lutandes ut genom fönstret.
Du är så vacker.
Jag känner din värme, dras till dig.
Bakom dig.
Du kommer mot mig, jag känner dig, håller dig.
Du är så underbar, så fin.
Du vänder dig om jag smeker din nacke.
Följer din kurva tills jag har din stjärt i min hand.
Jag är hård, du är medveten.
Jag känner.
Du känner.
Jag frågar?

Skalet

1997

Skalet

Om jag ursäktar mig kanske jag kan få be.
Om en liten pratstund med dig över en kopp te.
Men du kanske tycker att jag är trist.
Jag vill minnas att du sa så sist.
Även om vi är två.
Så har jag svårt att förstå.
Vikten av drickandet.
Vikten av hickandet.
Hur viktiga de är, inte här och nu.
Men vid olika tillfällen ett nödvändigt
Måste hörru du.
Du som aldrig lyssnar eller hör på.
Du, du kan ju lika gärna nu gå.
Du hör ju ändå aldrig på.
En kopp te smakar bäst utan dig.
Och jag sitter bra här vid spegeln och mig.

Skam på torra land

20171028

Skam på torra land

Förvirringen vrider ormen ur sitt skinn
Ömsom ömmar ett tomt skal
Naken ligger skammen på golvet
Svordomar far längs med golvbrädorna

Om det gjorde ont, frågar du!?
Skammen ger inga svar
Den talar med kluven tunga
Sanningen får den inte att sjunga

Intrasslad i din egen svans av lögner
Förvirrad av ditt hat biter du allt som rör sig
På avstånd ser det fånigt ut,
men nära är du farlig

Inga toner spelas på flöjt
Ingen tjusar en orm utan hud
Göm dig i korgen, fly undan
Slutta spotta gift, låt det passera

Det är bara känslor som stormar
Ett hav som sköljer över
Kallsupar dör du inte av
Ligg bara stilla, i korgen

Du har gjort bort dig
Bortgjord var du redan från start
Det blir värre ju mer du spottar och biter
Ju mer du sårar ju trasigare blir du

Skammen väller ur, tappar sin form
Fortsätter du ömsa skin så har du inget kvar
Det blir en pöl på golvet
Skammen tränger ner genom golvspringorna

En blöt fläck blir kvar
Vem ska torka upp?
Nej, ringla tillbaka in i korgen
Göm dig och vänta

På torra land hör du inte hemma
Du skapar bara ytterligare dilemma
Tala är silver och tiga är guld
Jag ber dig, för din egen skull

Alla förstår den som lider på sin plats
Den som hugger och fräser
Blir tillplattad och flådd
Bättre vara stilla och bli förstådd

Kom ihåg vem du är, glöm inte bort
Jag minns och ser, fast du tappat allt hopp
Dra dig tillbaka, innan det är för sent
Annars är skammen, det sista vi ser

Skapa din egen värld, respektera andras

Skapa din egen värld, respektera andras

Vad lockar dig i livet?
Du vaknar på morgonen och världen ler mot dig.
Låt mig vaka över dig.
Du lär dig urskilja former och färger. Världen tar form.
Ingen sanning finns, inga skrivna regler.
Människor har sen urminnes tider försökt dela in världen i lagar och reformer.
Låt mig lära dig.
Allt du ser är en del av dig, du är en del av alltet.
Varför förstå tingens natur när allt har ett namn.
Vi människor lever så nära men ändå så långt ifrån.
Vi behöver språket, orden som namnger tingen, för att prata och förstå.
Ändå tolkar alla på sitt sätt, olika fast lika.
Vad är vackert, vad är fult.
Vad är bra, vad är dåligt.
En säger si, en säger så.
Sanningen finns inte att söka för det finns ingen.
Ingen mening med livet.
Intet val är mer rätt än det andra, bara ger olika resultat.
Sen finns konsekvens av handlande.
Där vill jag lära dig.
Vad händer om vi gör si, vad händer om vi gör så.
Liv föder liv, död föder död.
Allt hör ihop och är rätt och fel efter hur du väljer att ta ställning.
Två som strider tycker båda att de har rätt.
Jag tycker det är fel och det är inte rätt, inte heller fel.
Det är mitt ställningstagande.
Förstå konsekvens av handlande och lyssna till ditt hjärta.
I allt finns Gud, det gudomliga väsen som genomlyser allt.
Den som väljer utan att välja, väljer Gud.

Skitmätt

2016-10-21

Skitmätt

Det blev så sent, vi tog för mycket
Jag gapade stort, svalde hela stycket

Allt som kom och allt som gick
Svaldes brutalt utan bordsskick

Skjortan den fick morrhår
Din blus var gjord av resår

Allt som sticker ut, pöser och sväller
Gäddhäng, tjocklår och magen som hänger

Frosseri, frossera froseralla
Jag ligger på golvet, orkar inte tralla

Inte en enda vers kommer ut
Det intellektuella är helt slut

Proppmätt och föräten
Magen gör konstiga läten

Om jag vore ensam i rummet
Skulle jag bjuda på brummet

Darrande skinkor två
När gaser pressar på

Det är inte bra att äta på tok för mycket
Den som gapar mest, kan mista hela stycket

Fem rätter slank ner
Nu orkar jag inte mer

Det blir till att banta i tio dagar
Inför mig själv jag klagar

Nu är verserna till ända
Inget mer kommer hända

Det tar slut lika fort som det kommer
Lika bra det, orkar inte med någon ånger

Jag åt för att det var gott
Trotts allt fettigt flott

Fick i mig flera tusen kalorier
Mot fett har jag inga fobier

Snipp, snapp, snut och så var sagan slut
Jag går på toa och resterna åker ut.

Skogens röda guld

1997

Skogens röda guld

Fikon och violer. Mandlar och dadlar.
En skräddare njuter av att hoppa på ytspänningen på hoppets djupaste sjö.
Nypon och slånbär, gråsten och slagg.
Två dansande långt ut på ängen,
långt bort från bondgården,
långt bort från nypon och fikon.
Vårbris över sommaräng smeker svalt och skönt.
I trollskogen intill växer fingersvamp på hösten.
Skogens djupaste mitt är en liten glänta,
där lyser solen ned på skogens röda guld.
Lingon i lingonris, bomull och sockervadd.
Långt bort från skogen ligger bondgården.
Långt bort från bondgården dansar de två,
långt ut på ängen,
långt bort från nypon och fikon.

Skratta

1995

Skratta

Glädjen i det dunkla ljuset.
Skuggan faller på den menlöse.
Skrattet kväver ångesten.
För att den som inte skadad är lider inget.
Men den som skrattat åt den ovetande lider av lömskheten,
i glädjen från överheten.
Att lura och vilseleda den godtrogne är ett brott mot godheten,
som endast går att överslätas,
med ett skratt.

Skäggstubb och pappa

2001-01-29

Skäggstubb och pappa

En kort sekund, ett ögonblick
Början som så mycket annat.
En inlevelse en känsla, en hunger.
Ett byte, en vän. En kärlekens varelse.
Våra ögon möttes och världen stod i zenit.
När allt stannar upp och blir grått syns färgerna.
När formerna suddas ut ses mörkret.
En spårvagn i Amsterdam.
Varför just där?
Det var så långt ifrån allt verkligt.
Hade vi varit hemma hade det varit någon ide.
Jag gick av och du åkte vidare.
Sekunden senare ångrade jag mig. Vem är du?
Kände du likadant som jag?
Märkte du mig? Som jag märkte dig?
Tände kärleken samma längtans eld i dig som i mig?
Ses vi någonsin igen?
Hade vi varit hemma tänkte jag, vilket hån.
Då hade jag också hoppat av tunnelbanan.
Funnit en anledning att stanna kvar i ensamheten.
Låtit rädslan styra mitt liv.
Det hade ju kunnat misslyckats. Du hade kunnat sagt nej.
Du kunde sagt ja och sen hade det blivit fel.
Jag väntar på den rätta, på den jag kan förklara, förlikna.
Styra och vara beredd på.
Den jag inte utvecklas för mycket med. Så att jag inte utvecklas ifrån mig själv.
Tappar mig själv. Farligt att utvecklas för fort.
För vem skulle jag vara om jag gick fram till dig och sa hej.
Jag är väl nio år och vet vem jag är, skäggstubb och pappa.

Slaven

Slaven

Som sagan börjar- det var en gång- hey mister
Som du sa en gång- orden sitter fast- som klister

I alla fall känns det så när jag vill få dig att förstå

Vad sorgen handlar om   ding ding dong

För du är mister
Jag fast som klister

Försöker bryta en bana
Hissa min fana

Byta förlust mot seger
Som varje svart neger
För över femtio år sen fick göra
Nu ska du få höra

En svart man var en slav fick inte ställa krav
Med bojor natt som dag alltid liten och svag.
Herrarna med makten de bara ökar takten.
Mer slavar i sitt system matade med lön
Värre pengar än en piska nu hjälper ingen bön

Förr de ägde vår kropp
Nu de äger vårt hopp

Från att du är liten sätt du i skola
Åker du fast tvingas du att gola.
Tjalla på dig själv, erkänn dina synder
Alltid någon som över ditt liv förmynder

Smultronstråt

1996

Smultronstråt

Ett smultron,
ett smultron till och ytterligare ett smultron.
Det lilla barnet ligger på ängen med ett grässtrå i handen.
Den lilla pojken som ligger i gräset och trär smultron på sitt strå,
ska han ge bort det?
kanske till mamma? fast dagen är så lång,
hinner plocka fler.
Ett efter ett glidet smultronen av stråt och faller med ett välsmakande belåtet ljud ned i munnen på den lilla pojken.
Precis som båtar på en flod som stupar hejdlöst nedför ett vattenfall.
Det ljusa lätta håret rör sig stilla utav en vaggande rörelse från vinden.
Det är så vackert bland alla prästkragar och klöver,
de små blåa klockorna som dansar på ängens kant spelar en ljudlös melodi,
en melodi som handlar om vatten.
Friskt och fullt av liv,
svalkande bäckvatten.
Lika snabbt som det porlande vattnet i bäcken rinner iväg,
lika snabbt går tiden.
Det var så länge sedan jag låg där med smultronen,
men jag kan fortfarande höra de blå klockornas ljudlösa sommarmelodi.

Till Mamma från Andreas

Smygande mockasiner

2018-09-08

Smygande mockasiner

Blond indian smyger i Vårby Gård
i en Stockholms förort råder djungelns lag
Lammholmsbacken 280
utan djur
människors djungel, betongens getto
alfahanen dominerar
andas ut sin makt över rummet
minsta ljud gör honom arg
blond indian andas tyst

Blond indian smyger till soffan
gömmer sig i ena hörnet
alfahanen mullrar i fåtöljen
brer ut sig, särar på benen
naken under mollan
hans stora tjocka lem dominerar
blond liten indian drar ihop sina ben
en mänsklig fällkniv
obetydlig i jämförelse, tanig

Blond indian smyger sakta
varje steg tar en minut
ultrarapid med varje sinne spänt
varje muskel vaksam
mockasinen viker sig sakta mot golvet
ljudlös andlös förflyttning
blond indian hör bortom väggar
ser runt hörn

Blond indian har smygande mockasiner
ljudlös i natten
kissnödigt vaken
ensam på toaletten
alfahanen sliter upp dörren
dörröppningen blir fylld
överväldigad av skäll och skam
blond indian får inte göra ljud
måste smyga ljudlöst
kissa tystare

Blond indian smyger inte längre
tyst är inte tillräckligt
hålla andan inte nog
blond indian har gömt sig i garderoben
syns inte
hörs inte
finns inte
alfahanen är nöjd
alfahane hata blond indian

Små små korn av ångest

1997

Små små korn av ångest

Sand, sand, sand, ett land av sand.
En plats där vatten inte får fäste.
Sanden äter allt,
sanden äter dig.
Fotspår som bildas efter dig blåser lika snabbt bort igen.
Inget märker sanden,
den bara finns där,
oändligt djup oändligt het.
Går inte att nå,
skuggan kommer inte över toppen,
sanden gör lavinartade rörelser ned från toppen.
Allt för att få dig ned på botten av den glödheta kitteln.
Det spelar ingen roll vilket håll du ser åt.
Bara sand överallt.
Men någonstans långt där borta,
där är något,
något rött,
långt där borta
… röd sand.

Små spår

20161119

Små spår

Det var något du gömde, små spår av blod.
En mördare går lös, oförsiktig och vårdslös.
Ett lik ligger och skvallrar på golvet.
Vad är det som hänt dig för att du skulle döda mig?
Som ett offer gick jag rakt in i din fälla.
Du lockade mig att släppa all försiktighet.
För sent såg jag fällan gå igen, för sent.
Efterlyst, död eller levande!
Jag vill fortfarande ha dig.
Döden var inte nog, jag vill ha mer.
Giftet tar död på alla minnen, glömskan växer.
Såren glöms, smärtan glöms, döden glöms.
Allt glöms, så att du kan döda mig igen.
Igen,
och igen.
Din kärleksört blandat i vin får mig att glömma.
Jag glömmer allt och blir törstig på mer.
Det är en så usel drog, så väl fungerande drog.

Det var något du glömde, små spår av blod.
Din vårdslöshet räddar mig, jag ser spåren.
Spåren av blod leder mina blickar till mitt hjärta.
Jag nekar dig, du får inte bjuda på ditt gift.
Kärleken förblindar mig inte längre, jag ser.
Dimridåer, masker och örter får mig inte på fall.
Dina röda ögon lyser genom sminket.
Den fräna doften skiljer sig från vinets arom.
Jag dricker inte, smakar inte, jag vänder om.
Fällan slår igen, jag hinner undan.
Du försöker fånga mig igen.
Igen,
och igen.
När du inte kan nå mig med lögner vita som snö,
när alla försök misslyckats att få mig på fall.
Ditt raseri tar överhand, odrogad och nykter,
faller jag inte för din charm.
Du mördar mig på öppen gata, sprättar upp,
lemlästar, hackar och paketerar.

Det var något du glömde, små spår av blod.

Snart

2001

Snart

Smärtan pressar mig framåt.
Genom trånga passager framåt i livet.
Jag ber om nåd och fortsatt lärdom.
Var ligger valet? När ska jag ge upp?
När är jag nöjd?
Vad är det jag väntar på?
Finns det något att vänta på?
Inbillar jag mig bara att jag letar?
Är det mina känslor jag är offer för?
Pressad av min oförmåga inför mig själv.
Inte av min hunger att förstå.
Ska jag acceptera istället för accelerera?
Jag söker svar. Kastar mig i livet.
Jag ångrar mig var gång jag kastat mig över någon.
Lurad, skrämt, förlöjligat eller älskat.
Vad är det jag inte kan se?
Varför är jag inte nöjd?
Vad väntar ja på?
Occam’s razor, det enklaste är rätt.
För mig känns det så svårt att enkelt ser omöjligt ut.
Ska jag bara vara, här och nu?
Alla de trånga passager jag vill spränga.
All den smärta som får mig att springa.
Om jag ger upp är jag inte då förlorad?
Ger upp vad?
Skall det inte heta erkänner?
Erkänna mitt liv, den jag är. Den smärta som bränner.
Inte längre springa, inte längre spränga.
Ge upp och smärtan förlorar sitt fäste.
Ge upp. Låt striden ebba ut.
Seger eller förlust.
Njut fredens sötma.
Spelar det någon roll vem som vinner när jag kämpar mot mig själv?

Snart borde vara igår

2001-06-30

Snart borde vara igår

För kort är tiden som redan gått.
Den går inte att ta fatt för den har förflutit.
Förlorat är det som är passé.
Vad menas med allt detta?
Att det är lika bäst att ge upp?
Att tiden som skulle vara inne redan är förbi?
Vem vet?
Det är en fråga som ger ett svar.
Så kan det se ut utan hopp, utan tro.
Frågor som ger svar.
Vad är det för dumheter?
Vem är det som frågar med sina svar.
Det måste vara någon som är försenad.
Någon som redan passerat.
Denna någon, personen man aldrig har mött.
Personen som förflutit.
Smitit ut i tidsrymden med sina svar till sina frågor.
Det är för tidigt att be någon att komma in.
Det är snart men inte nu. –
– som det är dags för någon person som vet svar till frågor. –
– att predika genom tid och rum.
Predika att nu är nu och inte sen.
Att inget är för sent, att inget händer för tidigt.
Men på den predikan får vi vänta länge.
Än är det lite tidigt.