2016
Vinden
Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt sinne.
Som en senildement förlorar jag dig, glömskan suger ut mitt hjärta på drömmar.
Du bleknar, volymen sänks stegvis tills ingenting hörs i den tjocka dimman av förkastelse.
Mitt sinne går in i glömska, verkligheten suddas ut och du ändrar skepnad. När jag ser dig för mitt inre så är du otydlig i dimman, en aning skrämmande och kanske farlig, kanske svekfull.
Ensamheten är min boning, den kalla grotta som jag lärt mig att leva i ser så kall ut när din eld slocknat av kylan som trängt in i den fuktiga luften i samma takt som timmarna utan dig tickat och tickat. Det svaga ljudet av tiden som rinner iväg studsar mellan de mörka bergväggarna och dryper ner längs väggarna som kondenseras av förändringen.
Här skulle allt tagit slut, tiden stannat och dimman frusit fast och kapslat in allt vad kärlek heter i isande glömska.
Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt inre.
Den bottenlösa ravin som gapar upp mot hoppet i ett hungrigt leende får inget för sitt hat. Det som inte är någonting ska heller ingenting ha. Namnet som är över alla namn blir nämt.
Herren, vår Frälsare, Jesus Kristus!
Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i min själ.
Det som var omöjligt för mig, det som ingen mänsklig kraft kunde åstadkomma, det gör Gud möjligt. Som en vind som drar in över en augustiäng skingrar tron det töcken av hopplöshet och trolöshet som lagt sig som ett falsk skydd inom mig.
Jag vågar minnas, vågar tro, vågar hoppas, vågar älska.
Vinden banar väg genom dimman, genom molnen, och solen får lysa klart och starkt. De mörka kalla väggarna av sten löses upp och jag kan andas rättfärdighet, mod och styrka i solens sken. Du är inte här, du väckte mig, du klöv mitt pansar av förakt och självrättfärdighet, du värmde min grotta och fick mig att hoppas, fick mig att lida igen. Utan dig var jag död, med dig fick jag sakna och lidandet fick mitt hjärta att ropa efter Den enda som har all makt och all kraft. Nu lyser Den Helige Ande rakt in i mitt hjärta, det är som när du eldar med din kräkek och värmer mina nakna kontor med ditt hjärtas värme.
Vår kärlek överlever i mig, glömskans dimma tar inte över, föraktet och dömandet leder inte till hat. Mörkret har mött sin överman. I mig var jag inget, din kärlek var inte tillräcklig. Jesus har välsignat mig, oss! med sin oändliga nåd. Du älskade mig, älskade rakt igenom ensamheten, jag försökte behålla dig i mitt mörker, få dig att lysa och värma allt starkare, men du slocknade. Du slocknade och glöden tog slut. Jag tog slut, jag dog för mig själv, du dog för dig själv när du tog slut.
Vad visste vi om kärlek? Inte kände vi Gud. Inte trodde vi på vinden som ingen hade sett. Solen tog vi för självklar, ingen större vördnad ifrån oss.
Där livet tar slut, där börjar livet. Egot suddas ut och hjärtat börjar slå igen. Tacksamhet tar själviskhetens plats och allt börjar om, på nytt.
Den Helige Ande rätar ut, sträcker, reder och försonar. Guds oändliga nåd fångade upp våra böner och våra splittrade hjärtan, krokiga själar och vilsna andar. All vår strävan, alla våra försök, det var som flämtande ljus i stormen om den mörka natten. Satan är inte nådig, Satan är inte god, lögnens fader drar sig inte för något. Vi hade ingen chans.
I Jesus namn blev allting nytt, upprättat och heligt. Gud har valt oss två, vi är perfekta för varandra, de svårigheter vi brottats med förvandlar Anden till värdighet och erfarenheter.
Min kärlek räcker till, mitt tålamod räcker till, i Anden blir jag den jag är, alla de fel och brister som skavt och plågat mig själv får plats och omvandlas till nåd, förlåtelse och kärlek. Din kärlek räcker till, ditt tålamod räcker till, i Anden blir du den du är. Vår ofullkomlighet blir tillsammans ett, vi fogas samman till en varelse, vi görs redo för äktenskapet och träder in i Guds härlighet med renade hjärtan, sammanfogade själar och Helig Ande.
Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i vårt inre, vi minns solen, vi ser upp, vi prisar och lovar Den ende som gör livet nytt, som ger livet på nytt. Vi klev åt sidan och Gud gjorde sitt arbete efter sin vilja med oss. Vi vågade tro på kärleken, den röst som viskar i vinden, viskar i hjärtat, den röst som skingrar de röster som likt nattdimman sveper in och tar verkligheten i besittning. Kärleken är Guds röst. Kärleken är vägen. Kärleken är ljuset, tron, hoppet och vår frälsare Jesus Kristus är vinden som viskar, viskar alltid samma sak, viskar tyst, men viskar, viskar för alltid; Jag älskar Dig. Vi uppfostras på nytt, jag lär mig, du lär dig, du viskar till mig, jag viskar till dig; Jag älskar Dig.
Jag älskar Dig
Jag älskar Dig
Jag älskar Dig…,
