2001-04-03

En simtur

Det kittlar mellan tårna när sanden blöts upp av de slickande vågorna.
Sanden blir till en hunds tunga som lapar mina extremiteter.
Jag står vid ödets hav, strandar till ångestens djup.
Jag ser vågorna rulla in. Ska jag våga gå ut i det svarta vattnet?
Eller ska jag vänta på en våg så stor att den drar mig med ut i djupet.
Jag vet att jag måste lära mig att simma för att leva i mig själv.
Små vita gäss rider vågorna när de svarta rullar in mot stranden.
Kan jag likt skummet segra över djupet och ta mig över ytan på detta ödets hav?
Om jag nu kan, vart ska ja simma?
Finns där bortom horisonten en annan strand.
Eller är där ett djup lika mörkt som solen vore om den lös svart.
Jag tänker på Columbos, han vågade sig över en horisont där det tidigare sagts vara ett stup.
Vågade han så kan även jag.
Fast mitt hav är annorlunda. Jag kan inte drunkna.
Det är min ångest, min rädsla som jag samlat i livet som jag nu måste ta mig över.
Och det som slickar mina tår är bara det att jag har kalla fötter.
Så jag står här, plaskandes med fötterna i mig själv.
Tvekar.
Velar
Vågar.
Kanske.
Tvekar.
Väntar.
Det är så mörkt, så mörkt.
Jag är ensam och rädd.
Tvekar…
Vågar.

Facebook

Twitter

2001-02-20

Knarkaren

Vad skiljer kropp från själ?
Jag frågar för jag vill verkligen veta.
Så ofta som jag tänker på dig och jag känner mitt hjärta slå.
Sitter kropp och själ ihop så undrar jag var, hur?
Eller är allt jag känner bara impulser mellan mina nerver?
Är känslor något så banalt som hormoner och substanser som utsöndras i min hjärna och mina synapser?
Är själen bara ett ord för det i min kropp som jag inte förstår?
I så fall vill jag leva förr, inte nu.
Då, tiden då jorden var platt. Då åskan klöv luften när Tor dundrade fram över himlen.
Då, när kärleken var en hemlig lömsk kraft som kröp upp ur tjärnarna om natten och förtrollade de unga.
Inte som nu, dopamin och serotonin från hypofysen.
Ett piller eller lite pulver får kroppen att darra av orgasm.
Har vi tryckt in all magi i några tabletter, allt som förr gjorde världen till en levande saga.
Jag ställer frågor till Gud som får mig att undra.
Är jag frisk!
Ska det vara så här?
Har min själ inte blivit mer värdefull än lite pulver.
Har jag blivit så liten att jag inte vågar mig utanför min kropp.
Har jag själv bundit mig till mina nerver med synappskopplingar, portaler-klaffar som ger njutning vid befallning.
Tankar större än jag ger mig svar, får mig att se.
Piller och pulver.
Kropp och själ.
Jag förstår.
Rädsla för världen, för mig själv.
Jag stängde av, gömde själen i min kropp. Blev kall.
Knarket var ett sätt i koncentrerad form att komma åt mina känslor. Nog nu.
Jag behöver ingen kunskap för att förstå, förstå vad jag känner, bara våga.
Våga låta min kropp andas och leva, låta mitt hjärta slå.
Låta mitt blod rusa, pumpas genom kroppen, ge näring åt nerver, synapser.
Kraft till mina hormoner.
Låta kroppen sköta sig själv.
Så ska jag sköta min själ.
Flyta ut ur min kropp. Våga leva. Våga vara rädd.
Gå med min kropp, ut ur rum, in i rum.
Låta själen sväva omkring min kropp.
Komma nära människor.
Nudda blommor och träd, låta vinden vädra mig.
Låta ljuset och vattnet skölja min själ, runt min kropp.
Träffa andra människor, se deras kroppar, nudda deras själar.
Vara många tillsammans och känna varandra sitta stilla.
Känna hur hjärtljuden får rummet att pulsera.
Kanske träffa en kvinna.
Våga vara stor med henne.
Våga mötas både i kropp och själ.
Våga älska.

Facebook

Twitter